Ditt sinnes barrikader våldsamt rämnar.

Jag tjänstgör åt Hin Håle, som hans hund.

Jag närmar mig min allra sista stund.

Vår relation med marken du nu jämnar.

Jag jordelivet snarast möjligt lämnar.

Jag slutar andas inom en sekund.

Till skärselden jag kommer som en kund.

Att sända mig till Skaparen du ämnar.

Du tvingar mig att svälja ner ampullen,

och döden min blir snart så uppenbar.

Du skrattar åt min kropp; så röd och svullen,

och nyttjar sedan den som pissoar.

Men när du nu placerar mig i mullen

jag minns mitt sista spörsmål: ”Varför far?”