En pojke och en flicka satt på en gren
Vad solen sken brännandes mot deras
bleka ben, röda läppar som orden vill släppa nu när de är herre på täppan.

Timmarna vandrar i tystnad när plötslig han vågar knysta jag tror jag är kär jag gör vad du än begär. Detta skulle han aldrig ha gjort för nu går det fort!

Hon skär av honom strupen och nu är säcken sluten, Svart blir dag under de sista andetagen. inget skrik ingen panik ett stillsamt och vackert lik, Under jorden slutar historien för pojken. Hon vandra till nästa gren för att sola sina bleka ben och lura en ny stakars gosse med rosenläpp och solsken.