Jag skaffade mig ofta hastat undan det som hände och dök upp.
Stod sällan kvar i det som var och fanns.
Flydde raskt, alltid med ett följe av instinktivt jagande, kvarlämnande endast ett tomt  hölje, en ytlig gest.

Flykt kallar ju alltid fram förföljare men hade jag stannat upp och vänt mig om hade jag kanske sett att det mest var följare med.
Men en flyende har inte det valet.

Undkommandet hade lyckats väl och till slut fann jag mig även vara kvitt mina jagande, inte bara det som hände i det som var och det som dök upp i det som fanns.
Jag var äntligen för mig själv, men ensam.
Vilse kanske men inte vilsen.
Hade befunnit mig i situationen tidigare.
Fri var jag naturligtvis inte för de skulle alla visa sig om ett tag.
De jagande.

Men just då, precis i det ögonblicket upplevde jag mig lösgjord och avbördad.
Det räckte för mig.

Snart bröts stillheten av knäckta grenar och trampande stövlar.

Men jag hade redan börjat återfärden.
Till det som är och finns.