Jag skulle kunna ha lytt hela mitt liv.
Varit helt i undergivandets tjänst.
Den perfekta soldaten, den utmärkta uppassaren, den tåliga drängen.
Varje cell i min kropp skulle kunna ha varit underkastad en förintande disciplin och allas intryck skulle kunna ha haft totalt fritt tillträde med en oinskränkt passersedel rakt in.
Jag skulle kunna ha varit så präglad av ytlighetens fasoner att minsta vink skulle ha skickat mig vart som helst, men med sukt efter inlighet.

Men så var det inte.
Jag kunde tänka ut mina vägar själv.
Fast, ytterligt längtandes efter inlighet.