December: Snön hade fallit under natten. Och den föll ännu. Ett ymnigt snöfall.

Mannen som fruktade skuggor tog några försiktiga steg. Som för att pröva snöns bärighet. Men det var inte därför. Här, i den sydligaste delen av landet snöade det sällan. När det skedde tänkte han alltid på sin barndom. Som om den föll framför honom och lade sig vit på marken.

Han började gå. Tio steg gick han. Sedan vände han sig försiktigt om och betraktade sina spår. Mörka reliefer mot det vita. Som drömmen och det verkliga, tänkte han. Som poesi, magi och något annat. Undrade om han drömde. Sedan vände han sig åter i färdriktningen. Framåt.

Han fortsatte gå. Snön virvlade framför honom. Vita kristaller. Som mörkrets motsats. I fjärran ett barns skratt.

Han förstod inte alls varför, men han tänkte på sommaren. Sommaren då han ännu var liten. Då han ännu fanns på riktigt. Då allt var verkligt. Och så plötsligt är han där igen. Värmen, säkert trettio grader i skuggan. Det röda höghuset. Den starka solen. De skarpa, hotande, brutala skuggorna.

Hans mor på balkongen. Ännu ung. En bekant melodi från en transistor. Det svaga, konstanta ljudet av motorvägen intill. En känsla av oändlighet.

Så, en annan sommar. Ett hav, som på havens sätt saknade slut. En dröjande blick. Och ett löfte om något mer. Något annat.

Plötsligt: Kyla mot hans hud. Snön som nuddar honom. Han fortsätter gå. I fjärran ett barns gråt.