nattens timmar

kröp fram


det som aldrig

skulle få hända

- hade hänt


han hade lämnat henne

- för gott



LOUISE var i upplösningstillstånd

- vad hade hon gjort för fel?

- vad hade hon sagt? gjort?


hon hade ju alla år

älskat JAMES i blindo

- utan förklaring


.....


skammen kröp

som en elak orm

längs hennes ryggrad


händerna darrade

ja hela hon skakade

besinningslöst...


hur kunde hon känna skam

när hon egentligen

var helt oskyldig

till uppbrottet?


vad skulle nu släkten säga?

och barnen, de nu vuxna barnen?


inte gör gamla människor - "sånt"?

bara klyver en sörgårdsidyll

som ett bombnedslag...


* * *

två år senare "finns inte"

LOUISE

inte i sörgården

men i sin egen tröstlösa

skuggvärld


skilsmässan

hade obevekeligen

blivit en spegel

i vilken hon till slut funnit

sitt okända jag




inget återstod.

jo, en sak,

men LOUISE

var för feg.



Fem gånger

hade hon förgäves

stått på perrongen

vid Gullmarsplan

och sett tunnelbanetågen


rulla vidare