Nu skulle Petra också ha stått där, där utanför skolan med sina klasskompisar. Stått där och pratat om vad de skulle göra på kvällen. Men nej, där står ingen Petra. Flickan som skulle ha satt sig ned i gräset, även om det var blött. Det satt ingen flicka i gräset. Ingen satt i gräset, ty gräset var blött. Petra var den enda som ens skulle tänka tanken att sätta sig ned i gräset även om det var blött. De stod där, hela klassen, utom Petra. Flickan, hon som var känd för att hon alltid verkade så glad. Hon var inte där. Den där dagen var kall och stel, inte alls som en skolavslutning skulle vara. På en skolavslutning ska det vara varmt och solen ska skina. Men det var som ett mörkt moln över klassen. Klassen var inte klassen, klassen var inte hel. Klassen var utan någon, klassen var utan den färgglada hatten. Klassen var utan Petra.
En månad innan skolavslutningen, bara en månad. En enda liten månad, så kort tid. Det var bara en månad kvar till vuxenlivet. Petra kom aldrig dit, hon fick aldrig komma till vuxenlivet. Att en man och en så liten sak som en kniv kunde göra så mycket, så väldigt, väldigt mycket. Få så många tårar att falla. Att han är fast, vad spelar det för roll? Petra är borta, borta för alltid.

Den där måndagen när klassen kom till skolan, alla var där, alla utom Petra. Det märktes att hon inte var där, det var någon som fattades. Hon som fyllde ut det hela, Petra och den färgglada hatten. Petra var inte där, läraren var sen. Hon som aldrig brukade vara sen. Hon kom in i klassrummet, hon tittade ned i golvet och sedan ut, ut på flaggstången.
”God morgon…”, sa hon med en svag röst till klassen. Alla blickar fästes på läraren, läraren tittade ut mot flaggstången igen, alla eleverna tittade åt samma håll som läraren. De såg alla flaggan på halv stång.
”En flicka i klassen…”, började läraren, en tår rann ned för hennes kind. Hela klassen blev tyst, sådär tysta hade de nog aldrig varit förut. ”… Hon blev mördad…”, fortsatte läraren. Läraren tittade ut över klassen, alla förstod vem hon menade, hon menade Petra. Alla blev tysta, alla satt helt tysta. Ingen sa ett ord, inte ens någon av dem som hon knappt kände. Alla satt tysta, där satt de länge.
”Ni får sluta den här lektionen nu…”, sa läraren efter en halvtimme. Alla reste på sig sakta, inte alls som de brukade, de brukade alla resa på sig snabbt och så var de alla snabbt ute ur klassrummet. Men inte nu, nu gick alla långsamt ut.

Nu var alla ute ur klassrummet, läraren också. Klassen gick i små grupper till olika ställen i skolan, några satte sig vid ett par soffor och hittade en tidning där. En av dem tittade i tidningen, läste sedan högt för de andra; ”…19 årig flicka hittades död på perrongen i Täby centrum. Flickan hade knivskador i ryggen. Troligtvis avlidit direkt. Vittne har identifierat mördaren, mördaren har hittats…”, nu klarade hon inte av att läsa mer, hon grät. Tårarna bara rann ned för hennes kind. En annan tjej kramade om henne.

Lektion igen, sedan hade de lunch. På lunchen var det helt tyst i matsalen, stämningen i hela skolan var läskig. Alla visste vem hon var, de kanske inte kände henne, men visste i alla fall vem hon var, flickan med den färgglada hatten. Hela skolan var tyst, hela den där dagen var läskig, stel och kall.

Att någon så liten, som lilla Petra, kan väcka så många känslor. Det var nog ingen i hela skolan som kunde le, le riktigt ordentligt den där dagen. Den där dagen var lång, alldeles för lång.

På tåget hem åkte de alla, men inte Petra. Petra fanns längre inte där.
Alla kom hem till sig, alla utom Petra, hon kom aldrig hem igen, aldrig någonsin. Hennes rum stod nu precis som förut, inget var rört. Alla saker låg där de alltid legat.

En vecka efter den där dagen, höll hela skolan en tyst minut. Att så många, så många som gjorde det för en enda liten människa.

Det var veckan innan skolavslutningen, en lärare delade ut uppgifter som klassen gjort. Så höll hon i Petras papper, ropade; ”Petra…?”, snabbt kom hon att tänka på att Petra inte längre var där, klassen blev tyst när de hörde hennes namn ropas. ”Petra…”, det fanns längre inte. Hon fanns inte där. Att säga hennes namn var läskigt, det blev så tomt, hon fanns inte, hon existerade inte, det fanns ingen Petra. Det namnet kunde inte sägas. Petra var namnet ingen mera ville nämna, det fanns inte.

Skolavslutningen var nära, snart skulle de alla ut i världen, alla utom Petra. Alla visste precis vad Petra ville med sitt liv, hon skulle bli rockstjärna sa hon. Om hon riktigt menade det visst ingen, men det var i alla fall vad hon sa. Hon hade ju sitt band, bandet som längre inte hade någon Petra. Bandet som nu var utan basist. Ett basistlöst band var längre inget band, inte ett helt band. De ville heller inte ta in någon ny i bandet, det skulle kännas fel, ingen kunde ersätta Petra. Petra var Petra och ingen annan. Om de nu skulle ha en basist så skulle det vara Petra, men eftersom hon längre inte fanns där, var bandet utan basist.
Bandet spelade fortfarande, men inget var som förut. Bandet var längre inte lika glada på att spela som förut.

Nu stod de där, de hade bestämt vart de skulle gå på kvällen, hela klassen, alla utom Petra. De skulle ut, hela klassen tillsammans. Fast de var ju inte hela klassen, det saknades någon, flickan som de aldrig mer skulle få se. De skulle ut och festa och dricka sig fulla. De skulle vara ute hela natten. De skulle försöka gömma allt den kvällen, bara festa och ha kul, vilket kanske inte skulle vara så lätt, men de kunde i alla fall försöka. De hade nu slutat gymnasiet. Det var slut alltihop. Allt var slut, precis som Petras liv…