Jag var mer ensam själv än ensam tillsammans med andra.
Det var inte så mycket ett val utan oundvikligt.
När jag krossades kunde jag inte skylla på någon annan.
Tog då heller aldrig del av livet, på riktigt.
Upplevde inte mig så viktig nog att egentligen få en del i livet och jag fann mig inte någonstans vart jag än var.
Det krävdes något mer reflexivt för att jag skulle kunna finna mig.
Och det gick ju inte att fixa själv och definitivt inte ensam.

Skuggorna slukades långsamt av mörkret.
Natt.
Drömmen.
Den enda ledtråden jag hade.