Det går nu en mängd serier som är avsedda
att skänka åt tittaren ett eller annat skratt.
Och jag som ett tag, länge, trodde att humor
var någonting som en del folk satt och grubb

lade över, som folk kunde ha roligt åt. Som
manusförfattare skulle det därför vara som
svårt stundom att ständigt hitta på nya dum
heter att skriva om. Men det är ju bara att

titta bakåt och i arkivet för att ha sig en som
rolig stund. Utom möjligen gammal humor,
där en kan fråga sig om det ens var roligt på
den tiden då det var som en fluga, ett mode,

att skratta åt just det. Om en inte tycker det
nu så går det i alla fall att skratta åt bud-geten
då. Den kunde annars hålla sig som för skratt
redan på den tiden. De verkade i alla fall ha

roligt, de som gjorde programmen, mellan
bråken. Då kunde de i och för sig skriva och
prata och det undrar ju om de kan nu, då det
krävs nästan doktorsgrad för att få stå och

kränga något ätbart i en sådan där påkostad
korvkiosk de haft sedan några år tillbaka.
Översättare exempelvis har ju en något mod
ern och dråplig uppfattning om hur det dels

stavas och även översätts med från väl hygg
ligt främmande språk, så främmande att de
som är satta att göra jobbet aldrig verkar ha
jobbat som översättare ens där och då, utan

mera som inhoppare för någon som fått eng
elska sjukan, en riktig sjukdom och inte bara
påhitt, eller något virus som få vet någon bot
på. Nåja, det mesta är ju ändå filosofiska pro

blem numera. Det konstiga med att resa utom
lands, eller i vilket fall ha en som uppfattning
om det landet och en del andra som djup
lodande åsikter som mera är en tro än en

verklig vetenskap. Prag, för att nu ha något
att skriva hem om, heter ju något annat för
dem som faktiskt är födda där och därför hygg
ligt talar sitt eget språk. När de ju kunde stava

det så att en svensk förstår, det vill säga som
tänkt turist. De stavar ju inte till Sverige på
svenska, i Finland, utan på just sitt eget språk
och de vägrar dessutom, finnarna, att tala sven

ska eller engelska ens i Helsingfors. Och det
kunde en ju som turist då åtminstone att inföd
ingar som ju borde vara vana vid turister, de
försöker ju ändå kränga på oss sin så kallade

kultur. Det vet de väl innan att har turister
något, utöver finansiella tillgångar, så är det
uppfattningen att det mesta skall vara anpassat
för dem. Så om en turist uppsöker Prag, det

borde stå på svenska där, även om det inte
skall vara helt enkelt att hitta. Och vilse är ju
en även i sitt eget land därhemma. Fråga en
engelsman i England var posten ligger och det

finns faktiskt postkontor där ännu, även om vi
bortrationaliserat dem mera hemmavid. Att
ställa en sådan fråga i Helsingfors är helt mening
slöst. De hittar i och för sig inte heller onödigt

ofta i sin egen stad, utan en får se sig om på den
medhavda kartan, som om det skulle hjälpa. Det
står i och för sig på svenska där, men finnar talar
ju bara finska. I Prag talar de kanske, men ofta

nog ser de lika frågande ut som en själv innan de
förstår att den som frågar nog är turist och då
pratar de engelska, vilket verkar vara gångbart
nästan överallt. Till och med i England, där de

förvisso bryter på någon sorts språk som en inte
känner igen som just engelska, i olika delar av
exempelvis London, väderspänningarnas stad.
Väderstreck har de inte hört talas om, snarare

då förkortningar, som lv2 och så låter de ungefär.
Mycket märkligt, i Sverige tävlar knasbollarna
om att verka såväl pålästa som intellektuella då
turisterna (asiater den dan) frågar om vägen till.

Så börjar en kanske på lika knagglig engelska att
bussen där borta nog tar en till en T-banestation,
om tunnelbanan inte gör det. Så kommer en som
faktiskt vet bättre och förklarar vägen till visser

ligen det som låter som resmålet hållplatsen och
istället tar det för att vara platsen och visar dem
vägen just dit, vägen bredvid träsket och sedan
och så. Varför en annan tacksamt tar emot

'hjälpen' och skyndar vidare på sin väg till ingen
stans plötsligt. Precis som om en hade ärende dit.
Vad pennan vill ha sagt med just detta får en ju
ibland fråga pennan, men om något svar få det

kan en ju hitta i stjärnorna även. Och just en så
dan serie om rymdisar gick faktiskt på litet olika
kanaler redan för sådär en tjugo eller trettio år
sedan och hette någonting med 'Dwarf' och hade

sin givna publik då och även senare på nätet kan
en väl tänka sig och även om den inte innehöll
något rött eller ens dvärgar, eller som det väl
senare hette, folk som inte blev lika stora och

långa som vanligt folk blir, en del blir ju mera
korta och då förslagsvis 'det täcka könet', till
skillnad från det mer otäcka. En kunde få för
sig att det var ett utslag av en ny speciell slag

av humor som skulle vara speciell för den serien
eller det klientel skådespelare som var så som
typiska just där. Men det var istället den gamla
vanligt brittiska humorn där de dessutom hade

till vana att skratta åt sig själva, eftersom bara
en av dem som var med hade ett levandes liv
om än möjligen begränsat till exempelvis rymden
och de andra var död person som uppträdde i

form av ett hologram, en robot, en dator med
vissa personlighetsdrag, som dåligt minne och
en viss okänslighet för människor, uppdraget
och så en katt förstås som så ofta just i rymden.