Det var en sådan där dag då jag behövde en massa kramar.
Men jag fann inga i min närhet.
Det var en sådan där dag då jag behövde känna min existens bekräftad.
Men det fanns inga runt om.

Egentligen en helt vanlig dag.

Det gick ju då som det gick där jag ignorerad smög mig runt muren, i försök att undvika upptäckt.
Jag nådde mitt gömsle, tog på mig en av de striktare utstyrslarna, klev upp till porten och klappade på.
Den gled upp och jag klev in.

Kände inte igen min röst eller någonting av det jag sa, när jag öppnade munnen.

Egentligen en helt vanlig dag.