Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Du var min bästa

”…min bästa”

Han mumlar fram orden genom torra läppar, och hon tror först att han fortfarande drömmer men sen ser hon hur hans ögonlock öppnas och någonstans längst bak tonar hans ögon fram när de fokuserar på henne.

Hon brister nästan, men samlar sig, hon vet att det kan vara deras sista gång och om hon bryter nu… Hon vill inte slösa bort stunden.
”Hej” Hon smeker hans kind, sakta. ”där är du ju”
Han ser upp på henne, ögonkontakt. Elektriskt. Hon älskar honom så.
”Du glittrar”
Hon snörvlar till, torkar sig med baksidan av handen under ögonen
”Jag är bara lite…”
”Det är lugnt. Du får glittra för mig.” Rösten är svag men tydlig. ”Du är så vacker, vet du det?” Han låter road, som att han har ett skämt i huvudet som han inte vill säga.
”Älskling” Hon kramar om honom, känner benen genom skinnet, som att någon spänt upp ett lager gummi över hans skelett. Han är så kall också, han som alltid varit så varm. Hon kan inte hålla tillbaks tårarna längre, men hon bryter inte utan hon låter de rinna tyst. Han skakar till, hon känner det, och först blir hon livrädd att han försvinner, att han rycker till innan han lämnar, men sen hör hon att han skrattar, svagt.
”Jag blir blöt” viskar han, i hennes öra, så nära. Hennes ögon är slutna och han blir tjugotre igen, stark, ung, vild. Hon kan inte låta bli, utan hon skrattar också, hjälplöst och befriande.

En livstid ifrån, tiotusen dagar tidigare, de hade stått på en bro mot verkligheten, natten hade kommit över dom och de hade legat så oändligt nära varandra, bortom tanken fortfarande oskyldiga. Mörkret hade gjort stunden och de båda odödliga, de hade pratat om alla de där små sanningarna som i ljuset verkar så löjliga, allt sånt där man tror på i mörkret när skuggorna inte riktigt är stilla, när tystnaden inte riktigt är tyst. Hon hade viskat, ”om du fick välja en stund i livet att hålla kvar vid, vilken skulle det då bli?”

Det hade inte låtit krystat då, det hade varit en del av rummet, av natten, och han hade viskat tillbaka för att inte störa stillheten

”Inte den här” han hade vridit sig om, och sett in i hennes ögon, näsa mot näsa. Hon kände doften av hans andedräkt, vin och salt, och hon ville kyssa honom då men hon väntade ”den här är bra, men…” han hade tystnat, funderat. ”den är inte klar. Imorrn kommer vi åka ut till stranden, och dagen efter det kommer vi ha en dag till. Jag vill ha de dagarna också. Om jag fick välja en stund, då skulle det vara stunden precis innan, den sista minuten eller kvarten jag är lycklig. Så kan jag leva då, men också nu” orden hade vibrerat runt i luften, lämnat en ande efter sig, och plötsligt hade hon inte kunnat vänta längre utan kysste honom tills inte ett spöke vågade vara kvar i rummet.

Tiotusen dagar senare fylls sjukhuset av spökena igen, och hon känner någonting från då komma över henne. Hon kysser honom, känner hans gamla läppar möta hennes och han har inte så mycket ork men när hon åter öppnar ögonen lyser hans tillbaka. Något av den där elden från då ligger där bakom. ”Jag är så lycklig” viskar han. ”Vi var alltid bra, vet du det?” Hon nickar, skrattar till igen, smeker hans arm med fingrar som minns köttet där det nu bara var hud. ”Vi var bäst” svarar hon, när hon når armbandsuret. Ett finger på urtavlan och hon känner sekunderna ticka förbi, tickar ner. Hon kan inte förklara varför, men hon känner hur hennes fingrar dras till mekanismen vid sidan, och när hon kysser honom igen snurrar hon till på den, som att hon kunde stoppa tiden där och då. Hon lämnar hans läppar, ser skenet i hans ögon tona ut och hans röst viskande ur en helt stilla mun

”Jag älskade dig alltid, du var …”

Han försvinner sen och hon brister. Ensam och övergiven i ett sjukhusrum utan en enda ande till sällskap med tårar forsande nerför föråldrade kinder.




Prosa (Kortnovell) av aloc VIP
Läst 227 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2016-09-07 10:53



Bookmark and Share


    Orkiden
Gripande sorglig och vacker berättelse.
2016-09-07
  > Nästa text
< Föregående

aloc
aloc VIP