Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Detaljerna

Trångt på donken. Jim, som verkligen inte gillade det, behövde slå sig ner vid ett bord och det fanns inga helt lediga. En gammal man satt i ett av hörnen, mot gatan, såg ut. Minst chans för konversation. Jim gick över dit, mannen såg upp mot honom. ”Är det, öh, ledigt?” Han skakade bara på axlarna, kunde betyda ja, nej, kanske, eller att han inte pratar svenska. Passade Jim bra. Han sätter sig och får inga protester från mannen. Det doftar pommes och fett i lokalen. Ljudnivån är hög men akustiken suger upp det mesta. blir mer som vibrationer i luften som man inte riktigt hör. Det gör i alla fall att Jim inte förstår att mannen pratar förräns efter ett litet tag.

”..i detaljerna, man går vilse i dom, detaljerna.”

Kanske pratade han i telefon tänkte Jim, men han vred ansiktet, och två ögon, århundranden gamla, mötte hans blick. Ingen telefon vid öronen, ingen handsfree.

”Förstår du?” Det glödde djupt i ögonen, någon form av eld som fladdrade till liv långt där bakom.

Jim skakade på huvudet, ”Jag tror inte – jag hörde nog inte vad du sa?”

Mannen nickade.

”Exakt så” Rösten var rostig, luktade damm. Han fortsatte

”Jag sa, har du någonsin varit förälskad? Alltså på riktigt?”

Jim skakade på huvudet, såg sig om, kan inte flytta sig nu, vore oartigt.

”Jag har det, gång på gång. Säkert tio gånger, på riktigt på riktigt åtminstone fem.”

Elden växte i ögonen, glödde mer, kraftigare.

”Den första, det var jag som förstörde det. Var någon annan som dök upp, inte alls lika bra utan det enda som var bra med henne var att hon var någon annan, förstår du?”
Jim visste inte om han skulle skaka eller nicka, men det tycktes inte spela någon roll.

”Den andra, den tredje med för den delen, där var det jobbet, livet. Stora saker och resor och sånt. Vi försvann från varandra helt enkelt, och när vi kom tillbaka, då var vi inte, vi kom inte tillbaka förstår du?”

Jim noterade nu, mannen hade ingen bricka framför sig. Säkert en alkis, fan, varför satte han sig här?

”Fyran, vi var gifta ett tag. Där var det barnen som kom mellan. Att vi inte fick några alltså, trots att vi försökte. Hon trodde hon var för gammal, och efter ett tag så blev hon det också. Åren slank igenom fingrarna, och varje år tog en bit av henne. I slutet var hon bara ett skal. Cancern fyllde håligheten inom henne de sista två åren, och hon välkomnande den, tog den till sig. Enda gången jag såg henne le de där sista åren var i döden.”

Jim hade nästan ätit upp nu, men han visste att han behövde sitta kvar.

”Femman, hon kom och gick som en sommar, för sent, för lite och för snabbt. Märker inte att den varit där förrän den är över. Hon gör nog någon väldigt lycklig nu.” Elden i ögonen hade fortsatt växa, men med sista ordet så slocknade den. Ögon svarta som kol och döda som sten såg tillbaka istället.

Jim tänkte att nu, nu kunde han passa på att gå.

”Det är detaljerna, alla de stora små sakerna som äter upp oss. Livet försvinner i dom, bladen på träden i skogen som gör att du inte ser längre än en meter framåt.” Han hostade till. ”Jag var lycklig, de gångerna, de dagarna, men jag märkte det inte för jag jagade alltid något annat. Nu, när jag inte har någonting, då, att jag var lycklig då, det är det som skär i mig mest. Jag hade allt, men såg ingenting, nu har jag ingenting, och ser allt, allt jag hade.”

Han bröt blicken, tittade ut mot fönstret igen.
”Jag ville bara att någon skulle veta.”

När Jim gick, någon minut senare, om mannen noterade det gjorde han inget tecken på att bry sig.




Prosa (Kortnovell) av aloc VIP
Läst 251 gånger
Publicerad 2016-09-07 20:04



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

aloc
aloc VIP