Jag sitter mitt emot dig. Varför ser du mig inte?
Du säger att jag ser bitter ut, ser du inte att jag är på
gränsen till att bryta ihop, eller bryr du dig bara inte?

Jag frågar varför du inte bara säger som det är,
att du är kär i någon annan. Varför släpper du mig inte bara
fri från allt. Förtjänar jag inte det?

Jag undrar vad vi har, du pratar om hästar.
Tårarna vill bara rinna ner för mina kinder.
Du tycker jag kan åka hem om jag ska vara bitter.

Jag vill skrika ut allt min ångest, ångest över att jag älskar dig innerst inne.
Men du älskar inte mig, du kommer aldrig älska mig. Du vill börja rida två dagar i veckan.

Jag är sönder på insidan, bara min hud som håller ihop spillrorna nu.
För dig är jag aldrig tillräcklig. Jag duger stundtals efter dina villkor.

Jag vill hålla om dig varje natt innan jag somnar, du vill ha skjuts till jobbet.
Jag blir glad varje gång jag ser på dig, du släpper knappt blicken från mobilen när jag behöver prata med dig.

Jag är så jävla bra säger alla, varför kan du inte se det.
Jag är stabil och har kommit så sjukt långt i mitt liv.
Men så länge du inte kan se det, är jag värdelös.


Jag behöver prata med dig, ber dig om fem minuter.
Men du är oförmögen att ge mig det vill jag tro. Men tror inte du vill ge mig det.
Jag är värdelös för dig, tills du behöver något akut själv. Då duger jag.

Jag är värdelös, jag har insett det nu.
Tack vare dig vet jag att mitt egen värde är noll.