Ångesten sprider sig i hela kroppen i takt med att pulsen ökar , bra-känslan i magen byts ut mot ett flykt-beteende. Hela mitt inre jag vill ifrån situationen och tankarna som är i bilen just nu. Vi som bara skulle åka och handla på Ica. Leva i illusionen. Helt plötsligt har den raka-tysta motorvägen bytts ut mot en krokig grusväg fylld med stora groppar. Och bilen är på väg ner i ett dike.

Jag känner mig handlingsförlamad. Hur ska man lyckas hålla detta inom sig samtidigt som man utåt sett ska försöka vara den glada-trygga-stabila personen som alltid ger och ger. Det går inte. Jag vill stanna bilen och springa ifrån allt. Men förlamad sitter jag kvar och ser diket närma sig- är det här allt tar slut?

Ser något som inte borde finnas egentligen- något jag aldrig borde ha sett åtminstone. Det som fastnar på min näthinna, sticker hål på min rosa illusion. Hur kan man ljuga så för en annan människa- och samtidigt helt skenheligt säga att man tycker om hen?

Eller är det precis så människor gör- människor som är förändrade av något i livet. Dom ser bara sina egna behov. Struntar i att lägga ner tankeverksamhet på att andra runt om dem känner-tänker-såras. Jag sitter här och försöker le- skyller på att jag är trött. Men jag vet vad jag såg där i bilen. Och hen vet det också.

Hur länge orkar man bära en värld på sina axlar- och vad händer när man inte orkar bära upp den längre?