Du tillhör någon annan. Du var nog aldrig  kär i mig. 
Jag var för bra för dig, säger du, för bra. Det är ett skuldebrev. 
Det är sådant människor sagt i alla tider för att befria sig utan samvetskval. 

Du är inte värd mig för att jag är för bra och då blir du kär i någon annan som är mindre bra. Vi sitter och pratar och pratar om det, hur bra jag är och hur dålig han är fast han är bra. Alltid om honom men inte i mig. 

Vi är väl bara vänner eller någonting? 

Men ja, jag är en ordnad människa i en ordnad tillvaro. 
Jag är inte en sådan som viker mig, inte längre. Jag är trygg eller något åtminstone. 

Jag skär mig med dig. 

Jag åker till city med mina vänner. 
Drinkar och vuxenprat. 
Du är  med honom. 
Du får och måste det och jag hatar det. 


Jag är för bra! 

Har du en aning om hur jag har krigat 
för att bli sådan här? 
Hel, ren och ordnad skolpedagog med högskolepoäng och parmiddagar? 

Jag hatar dig när du är kär i någon annan 
för att jag är för bra. 
Jag hatar mig för att jag fortfarande sitter här  bredvid dig och önskar att du blev sambo, en lycklig familj och flyttade till en håla i Uppsala bara för att jag kan få chansen att se dig lycklig. 

Du har ingen aning om hur trasig jag är.

Jag lämnar av dig och du går hem till honom. 
För att jag är alldeles bra. 
Det luktar gummi om däcken när jag rivstartar och jag tänker inte ens försöka kyssa dig nu, och jag borde bara blockera ditt nummer men jag är hopplöst förlorad - det kommer inte gå. Vi vet det, bägge två. 
Men jag är kär i dig, jag vill få chansen att älska dig.

Du säger att jag är för bra för dig. 

Just det är beviset på att jag är värdelös.