Förbi foajéns vindlande trappor
tonslingornas visuella kamrater
tar jag mig fram till dörren Parkett.
Orkestern stämmer diskret
(jag är sen)
inom mig börjar verkligheten,
tar mig, ”Ursäkta”, fram till min plats
medan ljuset dämpas
och Beethovens PAM-PAM-PAM-PAAAA
drabbar mina strängar
lyfter mig mot taket och ut ur lokalen
redan innan jag satt mig till rätta.
Jag behöver det här
tänker jag
det är en dag i morgon också.