När jag rör mig mellan vad som är ovan och vad som är nedanför vattenytan skapas ett vakuum. Varje rörelse följs av tunna linjer, av en mjukt omslutande hinna. I vattnet är jag fri. Fri från alla tankar som försöker ta sig fram varje dag, likt bilarna på motorvägen under morgonens värsta rusningstrafik. Allting stängs av här, jag blir en enda kropp, ett trivsamt sinne. Jag stannar upp efter några längder i högt tempo. Andas in och ut, försöker lugna pulsen som dunkar. Känner mig levande och närvarande. Här är jag blank, jag är orörd av omständigheter och känslostormar. Allt det andra, allt det mörka men även det nästan aggressivt vackra, lämnar jag utanför dessa väggar. Att känna så mycket att det svartnar för ögonen ibland är att föredra över tomhet och ovetskap. Men jag måste få vila ibland.