Vet inte om de var ämnade åt mig.
De trängde i alla fall in i kroppen på lagom avstånd.
Flera gick rakt igenom, vilket vållade mindre skada.
Värre var det med splittret.
Granaterna hade sämre direktprecision men skärvorna, däremot, de ettrade sig flockvis in.
Inte så bra.

Jag befann mig likväl, och kvar.
Inget undgick att existera, ändå, vilket jag ej längre unkom. 
Jag såg nu ibland det mina ögon var riktade mot, inte bara allt annat.
Betraktade för tillfället det som fanns.
Även det icke uppenbara tog och fick sin plats.
Det räckte för ögonblicket.