Jag litar inte på något.
Mina sinnen försöker delge.
Inte på något.
Som företer sig i mitt huvud.

Det mesta förblir avbilder av forna landskap.
Stelnade avgjutningar av passerade episoder.
Förlegade kopior av missvisande tolkningar. 
Det verkliga är i bästa fall en illusion.
Om det ens existerar.

Det enda bevis på någots existens är min kropp.
Mina armar, händer, bål, ben, fötter.
Dess konstruktion utmejslad under årmiljoner.
Perfekt anpassad för det den behöver göra.
Förbindelserna ut ur illusionen är dock kidnappad.
Ut till det verkliga.
Om det ens existerar.

Jag litar inte på något.
Inte på något.

Jag går bara dit.
Dit mina ben och fötter beger sig.