Kan ju bara buga mig.
Min ikon står där, framför, ännu, nu.
Min egen liturgi förkroppsligas live, nu.
Chansen, möjligheten finns, fortfarande.
Till ett nytt förevigande.

Ritualer, skumma ting men fasta punkter.
Vidriga ofta.
Förljugna för det mesta.
Men så nödvändiga. 

En ny sådan är ju alltid en början och förändrande och kanske grundläggande ur ett nytt perspektiv.
Förstelnandet griper dock alltid tag, men döljs i euforin.

Så verkar det se ut.