För dig är jag en före detta. För mig är du någon älskad. Minns dig från tiden när jag var en liten med ärliga blå ögon. Aldrig anade jag då att jag skulle bli en av dem som fick vistas i din närhet. Din röst kan aldrig dö och jag kan höra den när den svarar. Jag minns din doft och dina raspiga arbetande händer. Jag minns din humor och hur ditt skratt lät. Jag har fyllts av känslor från dig. Jag har känt dina armar runt mig. Jag tror att du lider för att jag låter någon annan lida och det får mig att lida. Jag kan gå sönder av att se något av dig och jag vill dölja mig för din ledsna blick. Jag har sett din osäkerhet och hört om dina dolda drömmar. Jag skulle vilja lyfta fram en mild värld och låta dina fötter vandra på inspirerande vägar. Men allt är lite för sent och det känns ofta när natten är sen och jag vrider mig i minuter. Du var något oförstörbart och jag förpassar mig själv till minnets skam och lär mig aldrig att bli bra på att sopa under mattan. Ibland anar jag att du lider med mina val och det går inte att gömma sig då. Jag blir alltid hittad. En rodnad vilar sig där hjärtat slår och en vilsenhet rör sig där tankarna lever. Du är något fint och jag är inte bättre än såhär och jag vet att det trycker svärta i samvetets spargris. Ingenting  går att göra ogjort men du var famn och kärlek och för det är mina minnen djupt tacksamma. Jag vänder mig direkt till dig nu och ber om din förlåtelse. Om du ser mig nu, om du kan, så tro mig när jag berättar att jag aldrig riktigt tänkt att det skulle bli såhär. Jag vänder mig direkt till dig nu...