hon ringer bara när hon är full. Känner sig ensam och sårbar, och av mig får hon samma tugg som hon aldrig verkar riktigt nöjd med. Det är alltid någon tyst protest, tills nästa gång.
Hon vill att jag ska vara där. är jag där. Där hon är? nej, nej självklart inte!
jag är på en parkeringsplats utanför mitt jobb. man kan se månen genom mitt rövhål. Och de är kallt om juvelerna när man drar ner fillingarna mitt i natten och månen lyser på... lyser på båda mina skinkor. Hon vet inte hur långt bort jag är? jag ÄR på månen... Hon vet bara att hon kan nå mig. Jag säger oftast samma sak. Att hon inte är misslyckad. Jo, de är hon får jag höra då. Om de är fallet då har du liksom inget att förlora försöker jag. Och hon jag försöker bara överleva, säger hon. Överlever kan du göra också. Och det är enklare om man gör något man ÄLSKAR. Men nej, hon är för svart, för svår, jag fattar inte...
ändå så är det mig hon hör av sig till varje gång.
Hon ringer bara när hon är full, jag ligger i en sovsäck, klockan är tre på morgonen. Och jag fryser om fingrarna. Hon säger att det är hopplöst. Ingen älskar henne. Hon går genom livet som i ett vakuum. Och jag hör musen tassa omkring nere på golvet. Den killen och den killen och den killen. jag får höra om alla killarna och jag är artig, låter henne mala på. "så hur är det med dig?" jag log "tja de gamla vanliga" saken är att jag kan dö här ute och de skulle inte spela någon roll... Jag har redan levet mitt liv. Det är så jag ser på det.