Det var väldigt märkliga vyer och  utsikter jag såg. 

Samtidigt lika fascinerat fängslande och nyfikenhetspirrande som nyansfyllt känsloeggande.

Tornets rundade form gjorde att det hela runtom kunde skådas och etagen placerade på perfekta avstånd från varandra nåddes smidigt med spiraltrappan som ledde ända upp. 

Från mittenetagerna kunde man se och ana väldigt långt, nästan framåt, i tiden, sades det. 

Och ännu högre upp ryktades det, lite tyst förstås, att andra torn kunde skönjas. 

Detta trodde jag naturligtvis inte på, men jag hade aldrig varit så högt upp. 

Denna gång, inte bara tillfreds med att vara utsläppt en längre stund utan nästan saligt fylld av intryck och tankar, lommade jag tillbaka till cellen. 

Andra torn, tänke jag. Fanns sånna?

Det vill jag se.