Du starka, svaga, du som gav röst åt världen och som skrattade åt sorgen det bedrövliga och levde.

Ett liv åt den döda världen, skrattade du, när du borde ha gråtit och höll din mormor i handen hon som gjorde din barndom uthärdlig

Din mor en spillra från barndoms dagar, fadern slängde hennes huvud mot ett bord i ett primitivt ögonblick

Min barndomsvän, besök mig, sätt dig på min pakethållare igen och åk med oss Storgatan ned, i en hisnande färd på den cykel som var vår

Din son saknar din övertygelse om att gryningen stiger, träden är grönklädda i maj och att blommorna alltid ger färg åt världen

Din man gråter i din kudde varje stund han nalkas den säng ni sov älskade och grät

Som unga sökande möttes vi i ett hav av hopp, försökte tala om livsgåtorna vi inte riktigt förstod

Stundtals försvann du, upphörde att tillhöra värden

Blek om kinden vände du dig bort

Vi möttes i Humlegården där löven föll

Vi möttes och försvann från varandra

Viljan att finnas i världen förenade oss och den längtan som kunde förflytta berg

I morgon begravs du och jag finns vid din sida.