Hej Pappa,

Jag saknar dig. Du är en del av mig, som försvunnit in
i ett svart hål.

Nu gäller det att inte själv slukas av samma svarta.
Det går, genom samtal och med hjälp av tacksamhet.

Jag fortsätter att prata med dig och be om råd. Eller
snarare, tvilling som jag är (och du var) pratar jag
med mig själv och inbillar mig att du finns någonstans
inom mig och hjälper till att hitta svar på alla de
frågor jag ställs inför.

Bland den sorg, saknad och osäkerhet jag känner finns
det mest av allt en stor tacksamhet.

Tack för allt du gjorde, allt du lärde mig!
Tack för all din kärlek!

Tack för att du fanns, och – på sätt och vis –
fortfarande finns!

Du hjälpte mig att bli den jag är idag: Lugn, Tålmodig,
Nyfiken som en katt, Älskande och stundom Envis,

Du gav mig en egen grund av vuxenhet att leva på.

Ta hand om dig! Vi fortsätter vårda ditt minne härnere,
och så småningom lär vi väl träffas, på något sätt.

Kram,
Tor-Björn
PS! Om du skulle svara, hur kan jag veta att du är du?
Du kanske kan hälsa från mig själv?