I dimmans glömska råder ett ovilligt ljus;
hon rörde försiktigt det kyliga lövet

en beundrande blick och styrkan vars glänsande
klarhet berörde henne

en likhet dem emellan och hon ryste och fortsatte vandra
under trädkronorna

hennes ömma steg lekte och skuggan bakom dröjde
en söt droppe regn nådde hennes nacke

en värdig blick mötte hennes och en undran skingrades
hon böjde försiktigt sitt huvud inom den mjuka gesten

hennes mjuka hår föll över hennes axlar och inom en blick
där dropparna förförde där hängav hon sig