Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Tröstevisa i skam- & skuldfällan


Det är inte fallet som sådant som smärtar,
utan skammens nackskott:
då vi är för rädda att se rädslan 

och vi piskar den rädde i oss,
den del som vägrar låtsas
och som behöver älskas mest. 

Nåd: att äntligen låta fruktan fara,
släppa strypgreppet och falla
genom Kärlek till Kärlek omfamnad 

där vi sjunker bottenlöst.
Efter att ha skrikit i ytterligare 1000 år,
tröttnar oron och vi slår frivolter 

och sjunger fallande i evighet då vi inser
att Havet inte ryms i en fingerborg,
men att fingerborgen kan sjunka i Havet.

 

 

 

 


Fri vers av Stefan Albrektsson
Läst 624 gånger och applåderad av 19 personer
Publicerad 2016-11-16 06:48



Bookmark and Share

  TrollTörnTrappan VIP
När vi försöker pressa in oss i en bild som stämmer illa med innehållet... när vi pressar oss alltför djupt /alltför ytligt... Skönt minnas då hur det verkliga förhållandet får finnas - att man mår bättre som fallfrukt än fruktan för fallet?!
2016-11-19

    jaybird
Poesin som en tröst för det obegripliga. Inom oss, och mellan oss, som en nödvändighet att uthärda smärtan i vårt påtvingade andetag. Här kommer kärleken in, som det andra instrumentet av två.
Dina ord är en fullbordan av denna insikt.
2016-11-18

  ULJO
Lysande skrivet
2016-11-18

    Sefarge VIP
Djupare Dikt
Som inte tål
att tänkas på,
än i olika nivåer.
"Den del som
vägrar låtsas"
:)

2016-11-17

  ResenärGenomLivet VIP
Skön visa om dessa olika stadier som får mig att tänka på ett litet ordspråk: "Älska mig mest när jag förtjänar det minst för då behöver jag det bäst"...
2016-11-16

  i af apa
att inse havet inte ryms
i en fingerborg är en stor insikt
inte alla människor har lyckan att göra...
2016-11-16

  Anya VIP
En psykologisk skildring om vad som förekommer inuti. Tredje stycket öppnar upp och känns befriande. Det är som att falla tyngdlöst genom Kärlek till Kärlek omfamnad. Jaa man kan alltid hoppas att oron tröttnar...
2016-11-16

  Respons VIP
Fint om rädslan och våra hinder till lycka och kärlek. Jag fastnar speciellt för tredje stycket som verkligen är både vackert och trösterikt!
2016-11-16

  alicja lappalainen VIP
Att vara rädd tillhör naturen. Att vara rädd för rädslan har en kulturell dimension. Här finns på sätt och viss den nietzscheanska tanken i bakgrunden. Vad löser problem ? Kärlek och nåd.
Känns som judeo-kristna tradition men i slutände finns det kvar den råa rädslan och här finns inget annat än acceptera faktum. En dikt som etsar sig fast i minnet och är värd att stanna längre vid.

2016-11-16

  Stanley Rydell
Min stora uppskattning av dikten blev skymd av gubbarna. Ansluter mig till Boels kvalificerade kommentar! Mycket starkt poetiskt uttryck om de svåra livsfrågorna - och sant!
2016-11-16

  Stanley Rydell
Så sant, det finns inga quick fix eller genvägar. Insiktsfullt och starkt "skammens nackskott" om rädslan. Det kan vara när vi möter det Annorlunda som tvingar oss ner på djupet, som vi då erfar det som Heidegger utryckt ungefär så här: Vi föds två gånger, andragången är då vi stiger ner i medvetandets djup och därifrån hämtar modet att leva. Ja Paul Tillich har fortsatt på den tråden med "the courage to be". (Och ingen av dem var förebilder som människor) Fast det här
är väl överkurs och riskerar att flyta fritt. Nåden och Kärleken hägrar långt borta. Kanske fallandet är enda vägen NER till nåden/kärleken. Vara i trösten.
de små bokstävernas teologi - gudsord?
Jag skulle vilja läsa Tröstevisa II skriven med jord på fingrarna
2016-11-16

    ej medlem längre
Så fint och så klokt! Det finns en sån tydlighet i språket utan att ge avkall på det poetiska uttrycket. Det är fint hela vägen men sista strofen är ju i sig ett mästerverk. Det här får bli en bokmärkning!
2016-11-16

    ej medlem längre
Eftersom jag just nu sysslar med gränssituationer är den marginalen nära till hands. För mig ligger textens fundament i: när ”Guds ord inte längre är Guds ord” utan blir till gudsord (som till tröst).

Det här instrumentet upptar många av oss dagligen och där är vi i behov av tröst och just tröst ger texten. Ger möjlighet: att i stilla och i vidd meditera över ord ur mänsklighetens språk. För vem av oss känner inte igen orden både i tid och rum. Här använder jag 'tid' och 'rum' otolkat. Det känns som Du brinner Stefan Albrektsson. Gör Du det?
2016-11-16
  > Nästa text
< Föregående

Stefan Albrektsson
Stefan Albrektsson