den här skrevs 2002 naturligtvis så är Magdalena skyddat, upphovsrätten till hör mig :)

De blå ljusen reflekterades på husfasader och där inga hus fanns slungades det ut i mörkret. Det var tyst och stilla och ambulansen hade inga sirener på då den färdades på Noravägen på väg mot Bråten i Karlskoga. Det var en kamp mot klockan och det fanns inga garantier. Ändå kämpade man för där fanns inga alternativ. Karlskoga var en stad vars centrum var ovanligt dött för att vara lördag. Bostadsområdena utanför centrum var fyllda av människor som satt och såg på tv eller umgicks med andra par. Ambulansen fortsatte ner mot bråtenskolan och svängde in på en gård. Bilen backade in på garageuppfarten och vårdpersonalen hoppade ut ur bilen. Någon öppnade dörren och två män bar in båren. Det var som om tiden stod stilla för de som bodde i huset. Det var en fråga om liv och död. Efter en stund bar ambulanspersonalen ut en man. Bilen försvann och lämnade kvar skuggorna från de blå ljusen. Oktober var kommen, och det var kallt och mörkt. Asfalten var våt och löven låg som klistrade mot den svarta asfalten.

I ambulansen höll personalen igång andningen och hjärtat på konstgjort sätt. Det skulle dröja ytterligare fem minuter innan de skulle nå Karlskoga lasarett. Fem minuter som de kanske inte hade. Ambulansen svängde upp på E18 vid Bofors och fortsatte mot rondellen. Via komunikationsradio informerade de personalen på akuten vad som väntade. Allt var en fråga om tid, och allt hade sin tid, tid för att leva, tid för att älska och tid för att dö. Då de närmade sig korsningen vid Mac Donalds slog de på sirenerna och susade förbi korsningen. Chauffören trampade ner gaspedalen ytterligare och susade genom rondellen och körde vidare mot sjukhuset. Då ambulansen anlände var personen vid liv, men inte vid medvetande.

Väster kändes plötsligt som London då oktober fångat Örebro . Det var nästan så att man kunde se fukten i gatljusens sken, så påtaglig var hösten. Min oljerock kändes fuktig och inte särskilt varm. Kvinnan som gick bredvid mig hade en skinkappa och ett par mörka byxor. Hon var över 170 cm lång och det mörka håret sträckte sig ned mot ryggen. Håret glänste och de mörka ögonen var varma. Hennes hår hade hon samlat ihop i en hästsvans och runt halsen hade hon virat en halsduk. Kylan hade gjort att hon tagit på sig sina handskar. Ett par meter framför oss gick den svarta falt coted retrivern och undersökte stenplattorna i trottoaren. Kvinnan höll i min överarm och drog mig närmare sig där vi vandrade fram. Det var tidig lördagskväll och vi tog våran kvällspromenad. Hunden stannade till vid Ekershallen som nu bytt namn till nått som ingen kunde minnas. Vi blev stående där och pratade om ingenting alls. Tillslut lyckades hunden slita sig från allt spännande som fanns runt affären och vi kunde börja gå hemåt.

Susanna i badet, ett känt konstverk. Men även en biblisk berättelse i apokryfterna. Daniels bok som tillhörde gamla testamentet. Susanna var en mycket vacker kvinna och gudfruktig som det stod i texten. Där jag nu satt i badet förstod jag vad som menades med det. Kvinnan som låg i badet bredvid mig hade runda mjuka höfter och varma bröst. Det mörka håret och det sydeuropeiska utseendet med inslag av nordiskt blod gjorde henne till en sann skönhet. Susanna hade en god judisk uppfostran och var gift med en förmögen man med gott anseende, nämligen Joakim. De bodde i Babylon, en mytomspunnen plats. Paret hade en egen park och poolanläggning skulle man kunna säga med dagens språk. Nu var det så att i umgängeskretsen ingick två av de högsta domarna som skulle upprätthålla moralen och hålla synden på avstånd. De brukade vistas i Joakims park vid poolen. Och en dag fick de syn på Susanna då hon kom gående genom parken på en promenad. Susanna var ofta ute i parken då hon trodde hon var ensam. Det hela upprepades dag efter dag och dessa två domare drabbades av allt annat än rena och moraliska tankar. Plötsligt inser de båda männen att båda har samma syndiga tankar och att båda vill ligga med Susanna. De börjar smida planer och en dag så är de ensamma i parken då Susanna kommer gående. Susanna vet inte om männens närvaro då hon beordrar tjänarinnorna att stänga parken och förbereda ett bad. Då tjänarinnorna gått rusar männen fram och säger att de vill ha sex med Susanna. Om hon inte gör dem till viljes kommer de båda domarna att beskylla Susanna för att ha en hemlig älskare. Susanna inser att hon blivit utsatt för utpressning och att hon har att välja mellan pest eller kolera, och om det upptäcks så är det, det samma som döden vilket som. Susanna väljer att hellre bli oskyldigt dömd, än att gå med på männens utpressning. Hon skriker på hjälp och det gör de båda männen med. tjänstefolk och andra i parkens omgivning rusar till. kallabalik uppstår och häftig diskussion, men domarnas ord vägde tungt. De hävdar att Susanna har haft en ung älskare hos sig. en man som var yngre än hon själv, men att ynglingen försvann för han var förstark för att gubbarna skulle orka hålla i honom. De ville döma henne till döden, och det blev en tårfylld tillställning. De båda domarna, fyllda av lögn och ont förtal berättar sin saga vilket chockerar alla som lyssnar. Susanna vädjar då till gud att han som vet sanningen ska döma, och fria henne. Då Susanna ska avrättas skickar gud den heliga anden, och den här gången ska anden rädda liv, inte skapa några. Anden får skepnaden Daniel som då tar parti för Susanna. Han förhör de båda domarna var och en för sig. och lyckas bevisa Susannas oskuld. Det var en berättelse som ofta kallas för "Susanna i badet". Domarna handlade fel, de var grymma och gubbsjuka. Men där jag satt i badet så var knappast mina tankar oskuldsfulla och synd var närmare kyskhet. Kärleksfullt tvättade jag håret på Magdalena.

- Du är en gudfruktig och en stor skönhet min älskade vädur.
- Vad svamlar du nu om älskling. Magdalena lutade sig mot mig.
- Jag pratar om Susanna i badet.
- Susanna i badet upprepade Magdalena frågande.
- En biblisk berättelse. Jag känner mig som en av de gamla gubbarna som ser på en gudsfruktig vacker kvinna som badar och blir upphetsad.
- Så du menar att du blir upphetsad av att vara nära mig då vi båda är nakna.
- Mmm ja jag antar det viskade jag och kysste henne vid örat.
- Antar ?? Magdalena skrattade tyst. Jag utgår från att du blir upphetsad av att vara naken med mig i ett bad annars skulle jag bli djupt oroad över vår relation.
- Vad önskar grevinnan att dricka.
- Vodka martini.1/3 vodka och 2/3 martini.
- Precis som bond?
- Inte alls, men många kvinnor uppskattar Martini, och vodkan gör den bara bättre. För vi ska inte öppna en flaska vitt vin i kväll.
- Sen lite mjuka ostar med olika smaker, kex och cola. Iskall utan is, kittlades på tungan utan skivad frukt. Kan kvällen bli bättre ?
- Oja det kan den, om du även lyckas bli upphetsad med mig då jag är naken med dig utanför badkaret.
- Nemesis divina
- Va ?
- Den gudomliga vedergällningen. Den hedliga andens ingripande.
- Du älskling. Vi klarar oss bra utan anden, tror det blir bra som det är, bara du och jag nakna.
- Nil novi sub soli.
- Rena grekiskan.
- Latin, intet nytt under solen. Jag reste mig upp ur badet och tog ner en handduk som hängde bredvid Magdalenas mörka kimono i siden.
- Jag medger att även jag får syndiga tankar då vi är nakna tillsammans.
- Nude veritas. Den nakna sanningen. Naturalia non sunt turpia, naturligheter är inte skamliga.


Jag vände mig om och gav henne en lång lidelsefull blick där hon satt i badkaret. Vattnet på de mjuka brösten glänste i badrumsljuset och det mörka hårets slingor flätade sig samman med varandra i vattnet. Kvinnan utstrålade en mental styrka som var få unnat att besitta. Med en handduk runt kroppen lämnade jag badrummet.
Magdalena låg kvar i badet. Hon kunde höra hur han rörde sig i lägenheten. Han vandrade om kring i sovrummet, antagligen för att hitta ett par strumpor som var hela och passade ihop, vilket på intet sätt var något självklart då det gällde den mannen. Ute i köket kunde hon höra hur han hostade till, det betydde att han tänt en av sina giftpinnar och nu stod och bolmade. Hon kunde känna att det var något på gång, alla hennes intuition sa det. Det varma vattnet forsade mot henne. ute från lägenheten kunde hon höra honom sjunga med i Ledins senaste låt, helt galen i dig. Författaren sjöng hellre än bra men Magdalena kunde inte låta bli att le.

Jag flyttade foten en gång för mycket och det knarrade till i golvet. Magdalena vände ansiktet direkt mot mig där hon satt i badkaret. Jag log mjukt mot henne då jag klev in naken.

- Så du är en av de kåta domarna. Gilla du det du ser.
- Fråga ett, nej jag är inte en av gubbarna, jag är den unge älskaren som kom undan. Fråga två, ja jag gillar det jag ser.
- Aha den unga älskaren
- Mmm som beundrar den vackra Susanna i badet. Magdalena skrattade till på sitt mycket speciella sätt. det där skrattet som kom från bröstet, och fick en viss manlig underton då det nådde hennes hals.
- Så jag är Susanna i badet..
- Du inga kex, ingen ost.
- Slut ?
- Inte nödvändigt svarade jag och tog fram en bricka. På den stod två glas.
- Låt mig gissa, Vodka/martini och så cola.
- Iskall utan is, kittlande på tungan utan frukt. Precis som den ska vara.
- Förstås. Magdalena såg tyst på mig med ett leende på läpparna som långsamt växte. Så du tycker jag är som Susanna i badet.
- Du är gudsfruktig och vacker.
- Om jag vore som henne hade jag haft en ung älskare och blåst domarna och det hade tillsist sett ut som om de var de skyldiga och min unga älskare hade varit mitt vittne.
- Med andra ord älskade grevinna?
- Jag hade blåst dem alla. Magdalena tog emot glaset med martini och höjde det symboliskt och lät drycken rinna in i hennes mun.
- Var blandningen rätt. Magdalena såg på mig och så gav hon mig ett av sina spjuveraktiga leenden.hon vinkade med pekfingret och jag ställde mig vid badkarskanten.
- Grevinnan fick inte nån oliv i sin martini.
- Vi hade inga hemma på lager.
- Inte ?
- Nej jag beklagar. Magdalena smuttade på drycken. försiktigt tog hon tag i min lem och förde ansiktet närmare mitt underliv.
- Oliven är till för att suga på en stund, och sen suga ur dess innehåll.
- Verkligen sa jag med ett ansträngt lugn.
- Men jag tror jag hitta oliven, du hade den ju hela tiden.
- Drick upp, grevinnan. Magdalena skrattade och tömde glaset.


Solen som föll in i sovrummsfönstret saknade värme. Men det hindrade inte Alexandra från att ligga och njuta av den sol som ändå fanns. Då och då slog hon upp sina ögon som för att se efter så att allt var som det skulle. Men mestadels sov hon tungt. Det ryckte till i ena tassen då och då och när hon var som djupast i sömnen så gläfste hon till. fridfullare hund fick man leta efter. ovanför henne i sängen låg den människa hon dyrkade, hennes matte. Magdalenas arm hängde utanför sängen och rörde nästan vid golvet. det mörka håret låg utslaget över kudden. Brevinkastet öppnades och någon stoppade in något som Magdalena skulle kasta omgående, och som Alexandra inte tänkte spilla nämnvärd energi på. Det var än harmonisk söndagsmorgon. Telefonen ringde. Bland det värsta som jag visste var att bli väckt av telefonen. Alla mina vänner och bekanta visste det och de skulle inte ringa för tidigt en söndagsmorgon. Innan ens jag hade hunnit svara så var jag säker på att det här var ett samtal som var alldeles för tidigt, och ett samtal som jag skulle komma att önska att jag aldrig fått.

Magdalena öppnade ögonen och såg hur han satt på sängkanten naken med ryggen mot henne. Hans arm sökte cigarretterna. Hon lyssnade på hans röst och efter att de levt tillsammans så pass länge som de gjort hörde hon att nått var fel. Magdalena kröp närmare honom i sängen. Något var fel och hon kände på sig vad det handlade om, frågan var bara vem det var. Han var kort i tonen, och väldigt vaken. Hans röst var kall och hans ryggtavla gav ett stelt intryck. Hon ville låta sina fingrar leta sig genom hans hår, men kände att det inte var tid för sådant nu. han ställde korta enkla frågor om tidpunkter, vad som hänt och gav bara korta svar som lät som inlästa fraser. Han reste sig från sängen och började att leta upp sina kläder. Då fick han syn på henne och lutade sig fram över sängen och kysste henne lätt på munnen, sen fortsatte han att leta kläder medan han lyssnade på vad den andra personen i luren sade. Hans ögon var sorgsna och hon hatade att se dem så ledsna. Det mörka kroppshåret glänste i solskenet då han rörde sig som en katt i rummet. Alexandra försökte få sin husses ömhet men fick nöja sig med att bli klappad och kliad bakom örat på måfå. Han avslutade samtalet med frasen att personen han prata med och han skulle hållakontakt under de närmaste dagarna och så en fråga om han kunde göra nått och så ett stelt beklagande över sorgen. Magdalena kastade huvudet bakåt på kudden. Det var det hon misstänkte. Då han lagt på sa hon med mörk röst.

- Vem ? älskling vem. Han suckade tungt. Deras blickar möttes inte.
- Patrik. Magdalena satte sig upp och stirrade rakt fram
- Vad är det du säger ?
- Patrik dog i morse … jag går med Alexandra.

Magdalena visste hur det skulle bli. Han skulle stänga in sig i sig själv. Han skulle inte gråta, inte fälla en tår. Det var inte manlig prestige, det var sån han var. Han grät aldrig över de som dog. Han kunde gråta över mycket, men inte de som dog. Det hade hon aldrig sett. I stället blev han dyster, djup och försjönk i sina tankar. Hans skratt försvann och fick en gammal mans leende på läpparna i bästa fall. men Patrik, Patrik var hans vän och Patrik var bara ett par år äldre än han, något år över 26. Magdalena reste sig upp ur sängen tog kimonon och gick mot badrummet. Det skulle dröja en stund innan han kom tillbaka. En snabb dusch och så frukost, Magdalena förstod att det skulle bli en tuff tid. Maria Magdalena från 1985 med Sandra spelades på radion.

Tekopparna fylldes med tea. Brödkorgen var fylld med varmt bröd och påläggen dukades upp. radion fick fortsätta att spela i bakgrunden. Då och då slängde hon ett öga genomfönstret ner mot gatan där hon väntade på att han skulle komma gående. Människor började komma ut ur portingångarna och alla verkade så trötta. Smokies only you från uncover too kunde inte vara mer läglig. Plötsligt gick dörren upp och hon hörde rasslet från koppel. Magdalena slöt sina ögon och visste att nu skulle en lån process börja. En man som han, ett typiskt lejon med accenten i oxen och känslolivet hos vattumannen kunde inte vara annat än märklig. Ljudet av tassar talade om vad som väntade. Utan ett ord stod han där. Hans ansikte gav ett härjat intryck och han såg ut att andas tungt. Han stöttade sig mot diskbänken och tog sig för bröstet.

- Herre gud det är hjärtat igen klagade jag. Magdalena stod still och såg på mig
- Nej det är det inte.
- Jo det är det. jag blir bara äldre. Och jag känner mig sjuk.
- Det är panikångest. Inget annat väste hon som en katt.
- Jag kommer dö. Det känner jag. Magdalena rusade fram till mig och gav mig ett slag i magen. Smärtan var obeskrivlig och jag sjönk ihop.
- Du kommer inte dö, det är panikångest blandat med sorg. Men du är så inuti helvete hopplös. Du säger inte ett ljud. Magdalena kysste mig.
- Han var bara något år över 26.
- Du kommer inte dö. Hör du det. Magdalena höll i mitt huvud där jag låg på golvet. våga inte ens antyda det. vi ska leva ihop länge. Vi har många år kvar. Vi ska ju bli gamla tillsammans. Vi älskar varandra.
- Jag älskar dig.
- Du får vara ledsen, du får vara ledsen utan att gråta, du får vara arg. Skrik, skäll, men självömkan klär dig inte. Gråt då. Men tig inte. Älta vad som helst, men sluta aldrig tro på vår kärlek och vårt liv.
- Jag tar det inte för givet. Varken din kärlek eller livet.
- Det var inte så jag mena din jävla tjurskalle. Jag mena bara det att det vi har och vårt liv fortsätter och för varje dag kan vi hedra de som inte är med.
- Jag är så trött.
- Älskling sa hon med tårfyllda ögon Patrik är död. Men säg inte att du tror att du ska dö. Säg det inte och känn inte så. för ett liv utan dig skulle jag inte vilja ha. Jag saknar Patrik med. jag sörjer med.
- Kanske vi kan sörja tillsammans.
- Ja, vi är tillsammans och ska finnas här oavsett hur svårt livet är ibland, oavsett hur ont det gör. Magdalena knäppte uppmin skjorta och blottade mitt bröst.
- Vad gör du ? Magdalena tog min hand och förde den mot sitt bröst. Sen lade hon sin hand på mitt.
- Känner du
- Vad ?
- Då jag har min hand på ditt bröst känner jag värme och ett hjärta som slår.
- Jag känner det samma.
- Fast jag känner hår med sa hon och kysste mig.
- Och jag nått mjukt och något hårt.
- Hårt frågade hon. Jag slängde en blick mot mitt underliv som hon följde och log.
- Du är värre än gubbarna i Susanna i badet.
- Är jag ??
- Ja för du är ung, levande och det sexigaste jag vet. Livsfarlig för kvinnor som mig. Slyna.
- Älskling jag fryser.
- Jag med. men jag vet hur vi kan värma oss.

Magdalena knäppte upp knappen i byxorna och drog av sig dem och trosorna med en gång. sen satte hon sig gränsle över mig. som ett djur började jag att smeka henne med min tunga medan Magdalena tog knäppte upp knappen på mina byxor och drog ner gylfen. Där låg vi på golvet och frukosten var framdukat. Hennes underliv var rakat och min tunga sköljdes av hennes safter. Med ena handen började jag att smeka mig själv där vi låg på golvet och Magdalena hade sitt ansikte någon decimeter ovanför mitt underliv. jag visste att hon blev upphetsad av att se på då jag smekte mig själv. Magdalena pressade sitt underliv mot mitt ansikte och jag kände hur hennes klitoris rörde sig mot mitt ansikte. Jag slöt mina ögon och lät min känsel leda mig rätt. Tungan snuddade mot det jag sökte och tog klitoris i min mun och började suga på den som det vore en manslem. Jag fortsatte att smeka mig framför hennes ögon bokstavligen talat. Magdalena rörde inte vid mitt underliv utan smekte mina ben. de röda naglarna klöste mina ben och hon flämtade till. Magdalena skrek till och lade sig ner på min kropp. försiktigt kysste jag insidan av hennes lår.

- Nu är det din tur älskling.
- Nej inte nu.
- Men älskling.
- Krama mig. Allt har sin tid. Tid för att leva, tid för att älska
- Och tid för att dö fyllde hon i tyst. Kärleksfullt kysste hon mig.
- Ja allt har sin tid.
- Vi kan värma teat och äta senare.
- Mmm men varför ?
- För nu ska du följa med Magdalena i badet.



Predikaren kapitel ett vers fyra, "släkte går och släkte kommer och jorden står evinnerligen kvar". Människor föds, och dör, en generationen avlöser en tidigare, bara för att sedan själva bli avlösta av en yngre. Så har det alltid varit, eller som det stod några verser längre ner. Intet nytt under solen. Jag lade från mig bibeln. Släkte komma, släkte gå, var hade jag hört det förut. jag började att slå in frasen på webbens alla tänkbara sökmotorer. Hysteriskt jobbade jag för att bringa reda i kasoet, det insåg jag i denna korta stund av självinsikt, även då insåg jag att allt annat var självbedrägeri. Ändå var jag tvungen att göra det, jag var tvungen att skapa. Dels för andakten och begravningsgudstjänsten och dels för minskull så jag skulle kunna få ro, utlopp för mina tankar och åter igen gå igenom dem som jag hade gjort så många gånger förr. Ändå var jag tvungen att göra det nu igen. Var hade jag hört frasen, släkte komma, släkte går. Kanske var det fäder komma, fäder går. Namnet Rydberg, Viktor rydberg snurrade runt i skallen. Jag gav det en chans. Tomten, där fanns en vers som löd :


"Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men vartifrån
komma de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick -- men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!"


Ändå var det inte det jag sökte. Tidevarv, kunde det vara tidevarv komma tidevarv gå eller kanske försvinna. Tröttheten malde i skallen ändå fortsatte jag. Det var desperat, nästan sjukligt, men jag sökte och kunde inte få ro förrän jag funnit. Ingen fick hindra mig. då kom jag på vad det var, det var inte blott en dag, det var härlig är jorden. Det var andra versen.

Tidevarv komma,
Tidevarv försvinna,
Släkten följa släktens gång.
Aldrig förstummas
Tonen från himlen
I själens glada pilgrimssång.

Nu hade jag hitta tre textstycken som sa ungefär samma sak, samma andemening, men lite olika formulerade eller var det samma sak. ? Jag var för trött. Härlig är jorden skrev jag på en postitlapp. Vad var det jag sökte. Det var det där telefonsamtalet där jag ombads att skriva något, vad som helst till Patriks begravning och helst både en dikt och ett tal. Men hans syster sa att vad som helst gick bra. Var det inspiration jag sökte, eller var det åter en jakt på alla frågor, ett desperat försök att få ordning på tankarna och få saker bekräftade som inte gick att bekräfta. Var de där tre texterna ett sätt att säga samma sak som jag då jag hävdade att man levde, man älskade och man dör. Det bibliska citatet var ju det enklaste, Rydbergs var ju romantiskt drömmande som lämnade mycket åt fantasin. Bibelcitatet och "härlig är jorden" var ju mer konstaterande. Man föd och dör. Det var mer förklarande. Men både i "jorden är härlig" och i Rydbergs dikt antydde man att man återförenas. Det kändes som om man levde en stund på jorden bara för att kunna få mötas igen för evigt. Frågan var bara var. Men vad hjälpte det mig ?? Jag behövde något eget, jag ville skapa något som inte var så typiskt som allt annat som skrevs då någon dog, samtidigt som det ändå inte skulle gå att misstolka. Trevande prövade jag med den första strofen i huvudet. " Då jag har dig här och nu på varsin sida av staketet, inser jag att kärleken är den samma, lika odödlig, men under nya former. men jag känner det, utan tvivel, det är vår kärlek." den strofen var under all kritik. Jag markerade allt och raderade det. det hade gått flera dagar sen Patrik dog och datumet för begravningen var klar. Det var viktigt för de anhöriga att få honom begravd och en sten till alla helgonahelgen. Som en osalig ande började jag att vandra i rummet. Det kändes som om Patrik var med mig, som om han satt där bredvid mig. jag kunde se honom framför mig, höra hans röst och hans värme. Mitt hår var utsläppt och jag drog fingrarna genom det och suckade tungt. Lågan från tändaren flämtade till då jag lät den smeka min cigarrett. Det var som om jag visste vad jag ville, men kunde inte få fram det, som jag inte ens kunde beskriva mina känslor, än mindre skriva om dem. det var ganska vanlig känsla då någon avlidit. Först hade jag trott att han kört ihjäl sig, jag hade så svårt att tro att han bara föll ihop i tv-soffan. Att det skulle bli hans slut, han som var så livlig. Hade de ringt från Alperna och sagt att han omkommit i en lavin hade jag sagt att det kunde man ju gett sig fan på. Eller skulle de sagt att han omkom i trafiken eller att han föll från ett stup det hade jag med köpt rakt av. men att han sjönk ihop i soffan där han skulle fira lördagskvällen med familjen. Han hade ju skaffat familj, han som var vildare än mig, minst lika rastlös och min vapenbroder. Det var ju det vi delade, ett stökigt, ensamt liv där vi båda sökte. Visst hade vi fått en tryggare och lugnare tillvaro då vi träffat våra respektive, men varje gång vi sågs så visste vi att det fanns kvar. Alla vilda fester på universitet, alla jagandet på mörka dansgolv. Fyllorna som vi inte mindes och alla glada stunder. Brittney spears I love rock n roll spelades på tv. Den hade passat på hans begravning. Det var han. Vi hade träffats på gymnasiet.. han var kung och alla tjejer älskade honom. Vi blev ying och yang. Under hela gymnasietiden var vi ett team som visste var vi hade varandra. Visst hade vi kommit ifrån varandra de sista åren, men det innebar inte att vi inte var bästa vänner. Den killen kunde charma vem som helst. Vi satt tillsammans hos rektorn och försvarade oss, vi hamnade i samma vaktkur då vakterna tog oss efter att plankat in, vi spydde i samma buske efter ett par folköl för mycket och vi gav varandra alibi då vi skolka. Vi fanns där gav varandra råd då det gällde tjejer och vi ville leva samma typ av liv. Det var en positiv kille som älskade att leva. Plötsligt insåg jag att ett liv utan Magdalena vore lika hemskt, det vore värre. Jag tänkte på allt det som hon och jag gjort och allt det vi byggt upp. ett liv, en vänskap och kärlek. Patrik och jag hade hatat varandras X tillsammans och övertygat oss själva om att vi alltid klarade oss. vi skulle leva för alltid. Även om vi visste att vi skulle dö så trodde vi inte det skulle ske så snabbt.

Hastigt reste jag mig upp och gick ut till Magdalena och gav henne en kram. Hon höll om mig hårt och jag borrade in mitt ansikte mot hennes hals och kände värmen. Det var det jag älskade mest hos henne, värmen och ömheten. Magdalena lade sig ner i soffan och drog mig intill sig. jag kysste hela hennes ansikte och hon besvarade mina kyssar med sina varma läppar. Hennes armar kramade mig och jag kunde höra hur hon andades tungt, och hennes kropp pressades mot min. vi blev liggande på soffan och kramades och kysstes under en lång stund. det var det bästa som jag visste. Något inom mig ville skrika, men vad visste jag inte. Något inom mig ville ha svar på frågor, frågor som jag inte ens kunde formulera, ändå ville jag ha svar. En känsla krävde garantier som inte kunde ges, för livet är ett spel och vad som helst kan hända. Det är aldrig över, livet, spelet är aldrig över, men det kanske fortsätter utan just dig. Visst du kan göra vinster i livet, men i själva verket vinner livet och då du spelat klart visar döden dig vägen vidare. Då du är klar vid spelbordet måste du lämna det och du får lämna dina marker kvar. Ibland hinner du inte ens säga hej då till de som du delade spelet med. Plötsligt kom orden. Tidevarv komma tidevarv försvinna eller vad det nu stod i "jorden är härlig", ja hur kunde man tolka det. livet är en era i själens evighet och odödlighet. Och som alla eror så har den sin början och sitt slut.


Vill du göra mig sällskap

Låt mig ta dig med mig på min färd
Jag kan bära dig med mig i mitt hjärta
Då är vi tillsammans i varsin värld
Då kan vi dela allt det sköna och smärta

Den här gången klarar du det inte ensam
Men jag kan öppna upp en dörr
Och så får vi åter igen se vad själar kan
För kärleken och vänskapen är som förr

Kan jag få fortsätta att älska dig
Jag vet inte hur det kommer att bli
Men låt mig ha dig levande i mig
du lever vidare i tanken och poesi

Prata min vän jag hör dig
Berätta vad det är du vill
Du kan dela mitt liv med mig
Då orkar vi vandra lite till

Jag säger är inte att det blir inte som förr
Allt finns kvar men i en ny form
Men ingen av oss har stängt någon dörr
Glädjen över att du finns här är enorm

Jag ger dig inget nytt liv,
Eller chans att leva igen
Bara en chans att underlätta ditt kliv
En möjlighet att få stöd av din vän

Vill du följa med mig på min färd
Du får komma om du vill
Vi kan vandra i vår nya värld
Och du finner mig då havet är still



Det blev ändå inte rätt. Inte så som jag ville. Det var mitt ego som talade. Egot var inte rätt nu. Det gjorde mig förblindad. Jag ville hålla kvar Patrik, jag frågade aldrig ärligt vad han vill. Det är det man måste göra, fråga om han vill vara kvar, se till hans bästa, det är det som är kärlek, det är det som är vänskap, då får man inte vara egoist. Helt plötsligt skämdes jag. Vem vet, han kanske har det bra, han kanske är lycklig på sitt sätt, och så sitter jag här och beter mig så här, drar ner hans lycka genom att inte kunna fråga om han var lycklig och vänta på hans svar. För om han är lycklig så är ju jag det med. fast att jag saknar honom och längtar efter honom. I den där texten gav jag honom ingen chans att komma till mig, ingen uppriktig chans. Han var tvungen att få komma till mig och det måste vara hans val. Men samtidigt var jag ju tvungen att säga vad jag kände och visa att han var välkommen. Eller kanske inte ? Kanske han skulle ha sån tillit till mig att han visste att jag älskar honom, och jag borde ha sån tillit att jag visste att han skulle komma till mig. kanske jag inte skulle ha något rim utan skriva prosa.

Här är jag

Här är jag. Här finns jag.
Jag hoppas att du har det bra.
Jag har tänkt på dig
Du ska veta att du är saknad.
Du är så välkommen när du vill
Det är bara att du dyker upp om andan faller på.

Vi kan gå i solskenet tillsammans
Vi kan flyta bort med regnet.
Vi kan sätta oss en stund och prata
Om du känner för det.
Om ingenting alls.
Jag vet inte var du är
Men vart du än är
Så är du inte ensam
För jag finns här.

Jag tänkte vara tyst en stund.
Bara se på allt runt mig.
Alla de där molnen.
Vilket landskap.
Visst är det en fin värld.
Jag vet att du är här
Och delar den med mig.
Det finns ingen annan
Som jag vill dela den med.

Det jag vill säga är enkelt.
Du vet var jag finns. Jag finns här.
Det är bara att höra av dig, när du vill.
Du behöver inte säga ett ord
Du behöver inte stanna länge.
Men vill du prata ska jag lyssna.
Vill du stanna hur länge som helst
Så får du gärna göra det.
Kom och gå hur du vill.
Men min dörr är alltid öppen.

Var du än är. Vad du än gör
Hoppas jag att du har det bra
Jag hoppas att du har det fint.
Jag hoppas att du får det fint.
Och jag skulle bli så glad
Om du någon gång vill berätta
Om du vill dela det med mig
Så ska jag dela med mig
Av allt som händer här

Vi har ju alltid levt ett var sitt liv
Vi är olika individer.
Det har aldrig förhindrat vänskap.
Så varför inte fortsätta med det.
Fast att vi lever i en varsin värld.
Och kanske kan vi leva mer
Och kanske det gör våra liv rikare.

Dörren gick upp och Magdalena satte ner fötterna i marken. Motorn dog och fläkten i bilen tystnade. Nu hade han varit i skogen hela dagen. De hade bestämt att hon skulle hämta honom. Magdalena tände en cigg och hämtade krafter. Hela dagen hade hon suttit och läst dikterna om och om igen. Han hade bett henne att läsa en av dem på begravningen för Patrik. Det i sig hade inte varit något problem, men hon visste inte vilken hon skulle välja. Själv gillade hon bäst den som var med prosa, men hon övervägde att ta den med rim. Den var mjukare. Den fick det bli. Alexandra satt i baksätet och väntade på att dörren skulle öppnas så hon fick springa runt bland löven och leka. Medfött hjärtfel, ovanligt, men det förekom hade varit läkarnas utlåtande. Hennes författare blev vansinnig då han hörde det. Patrik hade ju varit på kontroll bara någon månad tidigare. I ilskan hade han hunnit slagit sönder en telefon rivit omkull stolar och krossat lite porslin. Sen hade han förbannat allt och alla och lovat gud att om de sågs så skulle han få en hel del att förklara. Sen hade han sjunkit ner i fåtöljen och bara stirrat rakt framför sig. Magdalena hade inte räknat, men han rökte säkert två askar cigarretter inom loppet på 24 timmar. Sen skrev han dikterna och bad henne skjutsa ut honom till skogen. Det var inte utan viss oro hon lämnade honom där. Det hade nu gått drygt en vecka sedan Patrik dog. Tyst för sig själv erkände hon att livet kunde vara så grymt, att döden skulle kunna skilja dem åt då de minst anade det. men det fick inte hända. Då skulle hon inte kunna leva. Dagarna utan honom, utan hans sätt att vara och hans kramar skulle inte vara ett liv. de älskade ju varandra. Hon började sakta gå mot den plats där de bestämt träff. Det var nu hon insåg hur hon känt, och reagerat. Hon sörjde Patrik, men nu hade en rädsla föds, rädslan att förlora honom. Det skrämde henne, och känslorna skrämde henne. Hon kände sig egoistisk som var rädd för att förlora främst i stället för att helt hänge sig till att sörja Patrik. Magdalena ansåg sig vara den starka, det var alltid hon som vann, men tänk om det fanns ett spel där hon bara kunde förlora. Ett liv utan honom, det vore en förlust. Magdalena hade aldrig känt sig så älskad, och så villkorslöst. Visst han hade sina sidor, och han var hopplöst flirtig, hans humör var värre än Axl Roses och ändå så visste hon att han bara älskade henne. det fanns ingen annan kvinna i världen som kunde mäta sig mot henne i hans ögon, och trots humöret så kunde ingen få henne att i samma stund känna sig så älskad. där satt han nu på en sten och såg ut över vattnet. Han såg ovanligt lugn ut där han satt med stövlar, jeans och oljerock. Alexandra rusade framtill honom och viftade på svansen.


- Hej hur är det ? Utan att vända mig om svarade jag:
- Jo då det är skönt att få samla tankarna ute i skogen. Magdalena tystnade.
- Du jag vet att det är fånigt men jag måste fråga.
- Vad ? svarade jag mjukt.
- Alexandra. För ett år sen skaffa vi henne. Du var emot det. Men om hon skulle försvinna skulle du sakna henne då ? Jag vände mig om
- Klart jag skulle.
- Fast att du var så mycket emot det.
- Jag älskar henne, hon är ju vårt barn ju. Den charmiga hunden kom fram till mig och borrade in nosen i sidan på mig.
- Mmm jag skulle sakna dig om du inte fanns här. Herre gud jag saknade dig nu när du var borta de där timmarna. Jag var tyst en stund och sen sa jag:
- Okej, du har rätt. Patrik är död. Det finns inget som jag eller du kan göra åt det. men vi vet vad vi har, och det kan vi vara tacksamma över.
- Är du tacksam över det du har.
- Ja jag har dig, jag har Alexandra, vi har vänner och syskon och föräldrar. Och allt det har vi att vara tacksamma för.
- Visste inte att du älskade Alexandra. Inte så mycket.
- Skulle hon dö skulle jag gråta.
- Men du gråter ju aldrig då nån dör.
- Jo då hundar dör gråter jag.
- Gör du ?
- Jag älskar hundar. Kanske lite för mycket. Magdalena slängde sig runt halsen på mig. Hon grät högt.
- Min gud
- Varför gråter du.
- För jag älskar dig, för att jag är lycklig, för att det varit så jobbigt, för att jag blev så medveten om alt jag kan förlora.
- Allt finns här, jag finns här älskling. Jag höll om henne och kysste henne på kinden och i pannan. Magdalena grät så hon skakade. Kom älskling så åker vi hem.
- Jag fryser älskling.
- Kom så åker vi hem, låt min kärlek värma dig.
- Förresten jag hade valt dikten "här är jag" men jag kommer läsa den andra, för det är inte vad jag gillar bäst utan vad som ger åhörarna mest.


Allt hade sin tid, och det gällde att leva med den tid som rådde. Trots att det kunde vara svårt i bland så var man tvungen att försöka leva i nuet. Människor kom och gick, och de som avled, avled bara före en själv, men det ändrar inte livets utgång. Vi ska alla dö. Det är bara en fråga om hur, och när och vad man kan göra av tiden som man har. Rydberg fångade det filosofiska så bra, vi visste inte varifrån vi kom, var föddes våra själar och var tog de vägen då de lämnade den skepnad som de hade här på jorden. Det var briljerande det han skrev. På något sätt gav det hopp. Det var bara att resa sig upp och fortsätta att leva, döden skulle ju fungera som en väckarklocka. Man måste fortsätta att kämpa, måste upp igen och vilja leva och på så sätt fortsätta att älska. Patriks död hade knockat mig, det var ingen som helst tvekan om det, men jag skulle inte dö, det var inte min begravning och jag kunde hedra honom genom att fortsätta att leva, jag kunde hedra honom genom mitt skrivande på precis samma sätt som jag kunde ge uttryck för min kärlek och hedra alla de andra som jag älskade, oavsett om de levde eller inte. Det var ett av de sätt som Magdalena kunde se min kärlek till henne.

Jag började att förstå Magdalenas känslor under den här perioden. Hon hade inte heller haft det så lätt. Patriks död hade väckt många känslor i henne och hon hade också sörjt och grubblat. Precis så som alla andra som berördes av Patriks död, så väckte det olika saker inom varje individ. Magdalena hade funnits där för mig, och haft tålamod. Men ute i skogen brast allt. det värsta som jag visste var att se henne plågas av smärta. Det var ju henne jag älskade och henne jag ville gifta mig med och leva resten utav mitt liv med. Magdalena gick runt i lägenheten i sin kimono, medan jag satt i min stol i arbetsrummet. Megapool höll oss sällskap och Örebros storstadssjäl i en småstadskropp. Beslutsamt lyfte jag telefonluren och slog snabbt ett par nummer. Då jag avslutat samtalen lutade jag mig tillbaka mot stolens ryggstöd och slappnade av. suget efter nikotin växte sig allt starkare.


Dörrklockan hann knappt börja att ringa förrän Alexandra började att skälla i hallen. Snabbt reste jag mig upp och gick mot dörren. En man med en stor bukett av röda rosor stod utanför dörren. Jag gav honom ett stort leende och berömde honom för att vara så snabb med leverans. Jag slet av pappret från blommorna och Alexandra tog det från min hand och sprang i väg och lekte med det. tänk att så lite kunde göra en hund så glad. Magdalena stod i vardagsrummet och såg ut genom fönstret. Det mörka håret föll ner mot kimonon i siden. Det verkade som om hon inte hörde mig, eller som om hon brytt sig om ringklockan heller för den delen. De röda läpparna, det varma leendet, de djupa ögonen och styrkan och kärleken i henne verkade ha avtagit en aning under de sista dagarna efter Patriks död.

- Magdalena. jag vet att du med har haft det jobbigt. Magdalena vände sig om.
- Men
- Precis men, du fanns där och du gav mig så mycket kärlek. jag ser hur hårt det här har tagit på dig. Patrik är död, men din styrka, din värme och din glädje är inte död. Rosorna vill jag att du ska ha för att du håller allt det levande, och för att du vill dela kärleken med mig och livet. Och för att hålla det levande. Magdalena skred långsamt fram mot mig. Hon ställde ner koppen med tea på soffbordet och tog blomsterfånget i sin famn och andades in dem.
- Du rosor.
- Jag vet att du älskar tulpaner, men jag tror att det var rosor du helst av allt ville ha nu.
- Du känner mig så väl.
- Ja du efter sex eller sju år borde jag göra det.
- Är det så länge sedan nu.
- 1996 tror jag att vi träffades. Magdalena såg på mig.
- mmm det är ett tag det. stilla lade jag mina armar runt hennes kropp bakifrån och höll om henne. kärleksfullt kysste jag henne på halsen. Det lena håret glänste. Försiktigt rörde jag mina händer mot hennes kropp. hon lät sitt huvud falla bakåt mot mig.
- du är en mycket vacker kvinna. Varje stund ifrån dig är en stund av saknad.
- Känner du fortfarande så ?
- Ja Magdalena det gör jag.
- Jag trodde bara det var jag som gjorde det. att jag hade blivit en gammal patetisk kvinna.
- Du är inte gammal, än mindre patetisk.
- Varför gråter jag då ? varför gråter jag nu då.
- Jag vet inte älskling, men gråt du, så ska jag kyssa bort tårarna och hålla om dig tills du slutar att frysa och du ler igen.
- Är det någon som kan göra det med mig så är det du. Jag lindade morgonrocksbandet runt mina fingrar och gjorde ett lätt ryck och bandets knut gick upp och morgonrocken föll isär.
- Nu känner jag mig som Sussanna i badet.
- Hur menar du ?
- Nu känner jag hur du ser på mig.
- Låt mig titta och njuta av en gudsfruktig och vacker kvinna då. Mina händer smekte hennes bröst och morgonrocken snuddade vid hennes höfter. Åter igen kysste jag henne på halsen och hon vred huvudet mot mitt ansikte och våta läppar möttes. På ztv spelades Roxettes nya video. " a thing about you" Magdalena rörde sig i min famn medan jag smekte hennes hud och kysste hennes ansikte. Då mina läppar rörde vid hennes ögonvrå såg jag hur hon tittade på tv.n. Marie Fredrikson hade nog aldrig varit vackrare, inte heller Magdalena. Det var en mycket vacker video.
- Det är så rätt. Den texten stämmer så bra. Precis så är de, det är nått med dig som gör att jag älskar dig. Jag vet inte vad, jag vet att det bara är så och att det aldrig kommer försvinna.

Magdalena gjorde sig fri och gick in mot sovrummet. Jag följde efter. Hon lät kimonon falla mot golvet. naken lade hon sig på mage i sängen. Jag lade mig bredvid henne och smekte hennes nakna rygg. Mina fingrar sökte hennes på madrassen och då de fann varandra flätades de samman. Med varma läppar följde jag hennes ryggrad från nacken och ända ner. Så diskret som möjligt klädde jag av mig i sängen. Då vi båda var nakna rullade Magdalena runt under mig och våra ansikten möttes. Magdalenas händer var varma då hon smekte mitt ansikte. Det var som om hon kände efter så att det verkligen var jag.

- Jag har saknat dig. Min författare. Du har varit borta i din sorg. Det var en lång resa. Skönt att du är hemma igen.
- Allt har sin tid. Tid för att leva, tid för att älska. Våra kroppar rörde sig mot varandra och avståndet mellan våra ansikten var minimalt. Kyssarna var vårt språk då våra underkroppar rörde sig mot varandra, möttes och smekte sig mot varandra som två katter.

På väggen kunde man se två skuggor som smälte samman. Ljudet av kroppar som levde fyllde tystnaden. Sakta och mycket nära varandra rörde sig kropparna mot varandra. Som om de försökte bli en del av varandra. Kropparna rullade runt i sängen och då och då så stannade de upp i en rörelse och såg på varandra, för att sedan fortsätta. Armar och ben som kramade, läppar som möttes och smakade, och hjärtan som slog för varandra i höstens mörker. Då och då reste kropparna sig från madrassen, som om de försökte sväva, och kanske kunde de det. det verkade åtminstone som själarna gjorde det. och ju längre leken gick, ju närmare de kom varandra desto mer krampaktigt blev det, då och då drabbades de av en stelhet. Plötsligt föll den ena kroppen ner mot madrassen och en stund senare den andra. Ett lugn och en värme spred sig. ömt slingrade de sig runt varandra och njöt av känslan som fick tala i tystnaden.


Den gråa BMWn parkerade mitt emot Karlskogas kyrka. Magdalena klev ur bilden och satte på sig solglasögonen. Med spänstiga steg gick hon runt bilen och som ett stöd höll hon i mig då vi gick över vägen. Människor hade samlats utanför kyrkan och de stod i grupp och pratade tyst med varandra. Jag så Patriks föräldrar och flickvän som stod bredvid varandra. Patriks mor höll sitt barnbarn på armen. I Handen höll jag en ros som jag kramade hårt. Det kändes så overkligt. Det här kunde inte vara sant. Vi hälsade artigt på de övriga, men det var som om jag inte hörde vad de sa. De inledde ceremonin med att spela guns and roses November rain. Prästens tal hörde jag inte mycket av. jag hade fullt upp att förstå att det var Patrik som låg i den träfärgade kistan. Blommorna var så vackra och det kändes som en dålig film. Magdalena och jag hade en varsin svart kostym med vit skjorta. Prästens ord drunknade i evigheten. Först ville man säga åt honom att prata högre, men så kom man underfund med att han pratade lagom högt, det var bara det att jag befann mig i en annan värld. Kyrkan var hög i taket och var utformad som ett kors. Motivet på ett av fönstren föreställde Hertig Carl och kyrkan hade funnits där sedan 1586. Den släppte in rikligt med ljus, och strimmor av solens sken föll på kistan. Så drogs jag vidare i min dröm. Magdalena tog tag i min hand och ledde mig fram genomkyrkan. Då vi kom framtill kistan lade hon ner sina blommor medan jag höll kvar min ros. Hon började att läsa dikten som jag skrivit. Hela tiden kände jag att något var fel. Det var inte Patrik som jag beskrev. Han visste att vi var vänner och att vi hade kontakt. Den beskrev inte hans liv heller. Det var bara min sorg och min oro. Jag hörde Magdalena läsa dem och förstod att folk tog det till sitt hjärta, men det var inte det budskapet jag ville ha. Patrik och jag hade gjort hundratals redovisningar, föreläst inför folk och så vidare. Det här var hans och mitt sista framträdande. Det skulle inte vara så här. Då Magdalena avslutat en vers i dikten " vill du göra mig sällskap" tog jag till orda.

- På liv och död. Magdalena tystnade. Allt det här handlar om liv och död. Man dör, det kommer vi alla att göra. Men det viktiga är att allt får sin tid. Att man får tid för att leva, tid för att älska så kan man lugnt möta tiden då man ska dö. Rydberg visste att det var en del av livet och att döden inte var slutet. Det syns tydligt och klart i hans dikt, tomten. Patrik visste det med. det var bara att kämpa vidare, och det gör han även nu. han kämpar inte ensam, han kämpar med oss. lika starkt som tidigare, och vi måste öppna våra hjärtan möta Patrik, och följa han i den kamp som vi alla utkämpar. Det heter på liv och död. Det innebär att det inte tar slut, bara för att döden träder in. Patrik var ett livets krigare. En tapper soldat och min vapenbroder i kampen, där livet och döden aldrig var fiender, och ska så heller inte bli i dag. Dikten på liv och död skrevs till en gemensam vän som avled i cancer. Han gillade den och vi diskuterade den länge vid ett par tillfällen. Därför är just den dikten den som passar bäst här och nu.
- Älskling jag har inte ….. med den dikten.
- Lugn min älskade svarade jag med lugn röst. Allt har sin tid. Jag gör det själv. Då jag var klar sa Magdalena:
- Requiescat In Pace
- Campus gloriare. Ärans fält. In hoc signo vinces. I detta tecken ska du segra. Otium cum dignitate. Vila med värdighet. Mater memento mori, kom ihåg att du är dödlig. Requiescat In Pace. Nu kysste jag rosen och lade ner den.

Då vi kom hem slängde Magdalena av sig kavajen och sparka av sig sina skor. Själv gick jag ut i köket och tog ett stort glas med cola. Kolsyran steg mot glasets yta och jag kunde redan känna smaken. Det var tyst och slipsen satt åt i halsen. Irriterat slet jag upp knuten. Vilken idiot hade uppfunnit slipsar ? Ur kavajfickan fick jag upp mitt paket med cigarreter det kändes som om lite av tyngden i mitt sinne släppt. Ännu var det mycket kvar innan det skulle vara helt över. Då slipsen väl åkt av kunde även de översta knapparna befria mig från min fångenskap. Med cigarretten rykande i mungipan gick jag runt i köket. Alexandra var kvar hos Magdalena i vardagsrummet. Det kändes som om all världens skuggor hängt över mig, men ändå hade ljuset lyckats nå mig. Här stod jag och levde.

- Älskling hur är det ?
- Jodå.
- Vad känner du just nu ?
- Jag känner mig levande. Magdalena såg mig rakt in i ögonen.
- Säkert ?
- Ja för i helvete älskling. Visst gör jag det. Hon gick fram mot mig och lade sina armar runt mig.
- Vad skönt.
- Det kommer göra ont länge, men det värsta är över. Men dig älskar jag. Allt har sin tid. Vi har begravt min vän. Nu är dödens tid över för den här gången. Och jag känner mig redan levande.
- Då återstår ju bara en tid.
- Vad svarade jag med en slö röst.
- Tid för att älska.
- Jasså du. Magdalena kysste mig lekfullt.
- Det är alldeles rätt tid för det.
- Jag tänkte ta ett bad?
- Bada kan du göra sen. Nu ska du älska och låta dig älskas. Jag finns här, och du och jag lever fortfarande, och vi älskar fortfarande.
- Ja du det var ju ett tag sen. Magdalena såg på mig.
- Ja det var det, men allt har sin tid.
- Sant.
- Dessutom älskade vi i förrgår. Roxettes i got a thing about you var det sista jag hörde innan jag drunknade i Magdalena.

På liv och död

Den vilsne soldaten marscherar ensam mot solnedgången
Och lämnar slagfältet bakom sig.
Hellre än att hamna i fiendens händer och bli fången
Vandrar jag stolt tills döden tar mig.
Jag har börjat att vandra mot en sol så röd,
En marsch på liv och död.

Kriget har nog gjort oss alla galna.
I ett hav
Vilar min stolthets fana.
Bakom mig ligger de som drabbats av krigets öde i en skyttegrav,
Och innan kanonerna hann att svalna
Gav jag mig av.
Den sista ordern var en order som jag inte löd,
För jag vet att det är en strid på liv och död.

Kommer någon att minnas detta slag ?
Oavsett om vi vinner eller förlorar detta grymma krig.
Vi har kämpat natt och dag
Och önskan om kapitulation fanns aldrig.
Likt en slocknande eld kämpade vi med glöd,
Det var en kamp på liv och död.

Vad ska hända då solen har gått ner
Då natten kommer närmre.
Då jag behöver mer,
Behöver jag allra mest er värme.
Vad jag än gjorde så hoppas jag att det hjälpte
För jag ville bara väl.
Jag drömde aldrig om att bli hjälte,
Jag ville bara vara säker på att ni vet att jag älskar er med hela min själ
Jag kämpar bara för att veta att min kärlek blev hörd,
Och det är bara därför som jag kämpar på liv och död.

Än är det inte mörkt här,
Än slår mitt hjärta.
Och jag tänker att fortsätta att gå i mörkret med mitt gevär
Även om varje steg är förenat med smärta.
Drömmen är mig så kär
Drömmen om att någon ska berätta
Att kriget snart är slut, och att det snart är fred.
För då ska överlevande soldater marscherar i led
Mot sina gårdar, bli bönder och bärga sin skörd
Så att de där hemma kan få bröd,
Detta är sannerligen en kamp på liv och död.

Det finns krig som man måste vinna
Krig som man inte väljer utan som man tvingas att utkämpa
Krig som drabbar både man och kvinna
Slag som inte kan vänta
Och vapnen smids vid en glöd
I det mörkaste mörkret
För att användas i ett slag på liv och död

Än är det inte slut.
Än så kan den vilsna soldaten bli en segrare
Då senapsgas och krutrök har lagt sig och kriget är förbi.
För viljan att leva är segare.
Krigets trummor slår i takt, hovar i trav
Ska tystna, och minnet kommer att bli kvar
Under tystnad kommer man att fylla igen varenda skyttegrav
Och under tystnad kommer vi att få ett svar
På de frågor
Som vi i tysthet ställde oss
Under krigets plågor
Då vi var för upptagna med att slåss
Då kommer ingen att vara orörd
För då kommer vi förstå varför vi slåss på liv och död.



Tack för att ni läst detta utdrag ur en av mina böcker… nu finns Magdalena utgiven i bokform

https://www.vulkan.se/Presentation.aspx?ItemID=53492

Om ni gillade det här, då kan ni dela detta via facebook eller twitter, gör gärna det