Landet låg öde, verkade det som.
Eller jag såg inget avgörande betydelsefullt.
Det fanns sånt där någonstans.
Inte måste finnas, utan det fanns, där, här.
Det var ju klart.

Fann inget sammanhang heller.
Det förras silhuetter flimrade förbi.
Lockandes med sin igenkännlighet.
Men jag bevekades inte.

Landet låg totalt öde.