Ett samtidskonstverk som har fått enorm uppmärksamhet är Anna Odells konstverk Okänd, kvinna 2009–34970, från år 2009. Hennes verk är ett av de mest omtalade konstverken i Sveriges historia.

Anna Odell valde att som examensarbete på Konstfack iscensätta en psykos på Liljeholmsbron. Detta ledde till att förbipasserande larmade polis som kom till platsen, varpå hon blev körd till Sankt Görans akutpsykiatriska mottagning. Där blev hon lagd i bältessäng och skrevs ut dagen efter.

Personalen på Sankt Göran blev upprörda över att ha blivit lurade, polisanmälde henne och kontaktade media, vilket startade den stora debatten. Chefen för Sankt Görans akutpsykiatriska mottagning påstod att Odell försökt bitas, spottat på personalen och slagits med dem, vilket inte stämde. Odell ville inte ge några kommentarer förrän verket var klart för visning i maj.

Utställningen visades på Kulturhuset 17 oktober 2015 till 24 januari 2016 och består av fem delar plus de sju researchintervjuer Odell gjorde inför konstprojektet. Delarna heter Liljeholmsbron, Avslöjandet, Sjukhusjournaler, Rättegången och Epilog. De består av textmaterial, ljudupptagningar och filmer.

I researchintervjuerna har Odell intervjuat en advokat, två psykologer och fyra personer som jobbar inom psykiatrisk akutvård. Hon frågar dem vad de tycker om att hon ska spela psykotisk som en del av ett konstprojekt och hon berättar att hon haft en psykos tidigare. Nästan alla avråder henne. De är bland annat oroliga för att hon kan få en riktig psykos igen av att spela psykotisk. En av intervjupersonerna tycker att det låter oseriöst och en annan menar att idén är sjuk. En av psykologerna tycker däremot att det är bra att man belyser psykvården och gör reportage från dess insida. Hen menar att det har varit mycket stängda rum inom psykiatrin.

Anna Odell hade 13 år tidigare haft en psykos och befunnit sig på en bro i en liknande situation och verket var ett sätt att rekonstruera händelsen. Hennes syfte var dock inte att bearbeta den händelsen, utan att synliggöra maktstrukturer inom vården och undersöka samhällets syn på psykisk sjukdom. Vid händelsen 13 år tidigare blev hon också förd av polis till psykakuten och bälteslagd där.

Många blev upprörda över att Odell hade fejkat psykosen (eller självmordsförsöket, som en del uppfattade det som) och att hon på så sätt hade lurat förbipasserande på bron, polis och sjukvårdspersonal.

Mellan januari 2009, då hon iscensatte psykosen, och maj 2009, då verket visades på Konstfacks vårutställning, fick hon utstå så mycket hat och hot att hon behövde ha livvaktsskydd i perioder. När hon gick ut i media med att hon haft en riktig psykos tidigare, upphörde hoten.

Annat som allmänheten blev upprörda över var att hon dels slösade på skattebetalarnas pengar, dels att hon tog upp plats på psykakuten för andra patienter som kanske hade behövt platsen bättre. Detta kommenterar Bengt Brylde, professor i praktisk filosofi, i efterhand med att det visserligen kunde ses som oansvarigt av Odell att ta en sådan risk, samtidigt som han tycker att marginalerna måste vara större än så. Det kan inte få vara så att om en person tas in, så tar två andra personer livet av sig för att marginalerna är så små.

Under ljudupptagningen i ljudverket Rättegången framkommer att händelsen inte skapat extra kostnader för psykakuten, eftersom ingen extra personal behövt kallas in, och ingen patient hade behövt flyttas eller inte kunnat tas emot på grund av Odell.

I ett samtal med Lars O Ericsson, docent i praktisk filosofi, frågar Odell varför han tror att folk har reagerat så starkt på det hon gjort. Han menar att det råder en stor okunnighet om samtidskonst. Att samtidskonst inte främst handlar om att måla tavlor känner inte allmänheten till, och när samtidskonstens olika uttryck blir kända är det många som blir irriterade eller rentav aggressiva.

Odells försvarsadvokat, Claes Borgström, säger under rättegången att han tror att anledningen till att Odells konstprojekt väckt så många starka reaktioner handlar om att Odell är konstnär och att allmänheten ifrågasätter ifall det hon gör överhuvudtaget är konst.

På Konstfack uppstod en spricka mellan de som tyckte att konstprojektet var värdefullt och de som tyckte att det förstörde skolans rykte. Konstfack ändrade i sina etiska riktlinjer efter händelsen och förtydligar att det är handledarnas ansvar att aktivt avstyra sådana konstprojekt som är ”etiskt oacceptabla”.

RSMH (Riksförbundet för social och mental hälsa) visade sitt stöd för Anna Odell i form av demonstrationer utanför Stockholms tingsrätt dagen då rättegången mot henne ägde rum.

Odell blev i tingsrätten dömd för våldsamt motstånd och oredligt förfarande. Det våldsamma motståndet bestod i att hon genom att sätta sig till motvärn mot polisen och sjukhuspersonalen hindrade dem i deras myndighetsutövning. Att hon dömdes för oredligt förfarande handlade om att hon genom att spela psykiskt sjuk vilseledde vårdpersonal att vårda henne, vilket resulterade i en vårdkostnad på cirka 35 kronor för Norra Stockholms psykiatri.

Rätten tog hänsyn till att Odells syfte inte i första hand var att begå brott utan att:

”[ ...] inom ramen av ett konstprojekt fästa allmän uppmärksamhet på en fråga - psykiatrisk tvångsvård - som hon ansåg borde debatteras”.

Något annat som rätten såg som förmildrande var att Odell innan iscensättandet av psykosen hade rådgjort med en advokat för att undvika att begå brott. En konstskola kan inte stå bakom olagliga handlingar, vilket både Odell och hennes handledare var fullt medvetna om. Odells straff blev dagsböter.

Olof Glemme, prefekt på Konstfack, menar att budskapet med Okänd, kvinna 2009-349701 kan vara hur det går till när en människa förlorar makten över sitt liv. Han tror även att verket har bidragit till ökad medvetenhet för vad samtidskonst kan vara.

Magnus Bärtås, professor på Konstfack, och flera andra lärare på Konstfack förstår upprördheten hos de personer som ofrivilligt blev involverade i händelsen. Samtidigt menar de att det är viktigt att psykiatrin, som är en så sluten del av samhället, ska kunna utsättas för kritiska handlingar.

Bärtås jämför Odells verk med undersökande reportage i stil med tysken Günter Wallraffs. Wallraff har ofta iklätt sig diverse roller, ofta rent bokstavligt genom att klä ut sig, för att från insidan underundersöka olika förhållanden. Han har bland annat iklätt sig rollen som alkoholist på en psykiatrisk klinik. Wallraff har blivit åtalad flera gånger för sitt ”wallraffande”, men oftast har domstolarna menat att allmänhetens rätt att få ta del av information har ett större värde och att hans metoder är lagliga.

En stor skillnad mellan Odells verk och undersökande journalistik är att Odell är partisk och att bara rapporterar om det som händer henne själv. Hon pratar inte med andra patienter eller liknande. Odell själv ser inte heller i första hand på sin konsthandling som undersökande journalistik. Hon motiverar det bland annat med att hon berättade för läkaren att hon hade lurat dem och tog med läkarens reaktion i verket. En journalist tar däremot med sig sitt material och släpper det offentligt.

Elisabeth Åsbrink som är författare till boken Anna Odell, menar att skillnaden mellan journalistik och konstnärlig utforskning är resultatet. Journalisten söker svar på sina frågor, medan konstnären söker frågorna för att sedan lämna över dem till allmänheten.

SVT:s Uppdrag Granskning använder dolda ljud- och filminspelningar, och de utger sig ibland för att vara några andra än vad de är, för att avslöja saker som antagligen inte hade kommit fram på annat sätt. Odells dom hade kunnat bli ödesdiger för dem på så sätt att deras journalistiska metoder hade kunnat bli klassade som olagliga.

Författaren och kulturjournalisten Dan Jönsson beskriver att det är ytterst ovanligt att en konstnär i Sverige överhuvudtaget åtalas, och sedan blir fälld. Han tror att anledningen till att så många människor blev provocerade av Odells konstverk är att hon är just konstnär. Om Odell hade genomfört sitt verk i rollen som journalist istället för som konstnär hade reaktionerna antagligen inte alls blivit så starka. Han beskriver att den här sortens journalistik, som den som Uppdrag Granskning ägnar sig åt, har utövats i många decennier i Sverige utan att någon journalist har dömts för det.

Anna Odell är inte kategoriskt emot tvångsvård. Hon beskriver det så här:

”psykiatrin har räddat mitt liv säkert många gånger om. Tack vare att den har makten att ta ifrån en människa hennes frihet. Men, och det är viktigt, makten kan också missbrukas, den som har makten kan också bli blind”.

Odells syfte med handlingen och verket var – förutom att synliggöra maktstrukturer inom vården och undersöka samhällets syn på psykisk sjukdom – att granska vem som äger sanningen. Ofta har en läkare stor makt och kan säga vad som helst, medan en patient inte har någon röst, menar hon. Och går det att göra sig fri från offerrollen som man som psykiatrisk patient får; kan man någonsin bli fri från sin diagnos? Istället för att som patient ständigt bli granskad av vården, ville hon vända på perspektiven och vara den som granskar.

Vidare ville Odell belysa psykiatrin, vilken hon uppfattar som en sluten institution.

Läkaren och författaren Eva Ström berättar hur hon först blev provocerad av Odells verk, bland annat eftersom Odell hade lurat polis och sjukvårdspersonal att hon var i nöd, och för själva händelsen att fejka ett självmordsförsök. Hon menar att det är ett tillstånd man inte ska förringa eller leka med.

När Ström senare fick reda på att Anna Odells konstverk hade sin grund i hennes egen psykos 13 år tidigare, ändrade hon sin syn på verket. Nu såg hon verket som ett sätt för den forna patienten Odell att ta makten över sitt liv och visa hur sjukvården och dess maktförhållanden kan fungera. Hon tror att konstverket har bidragit till en ökad insyn i psykiatrin, vilket varit bra. Eftersom det i konstverket visas hur en bältessäng ser ut, får allmänheten inblick och börjar kanske själva reflektera över hur det skulle kunna kännas att ligga i en sådan.

Det finns instanser dit man kan anmäla sjukvårdspersonal, men ofta står ord mot ord och många tror kanske mer på en läkare med lång utbildning än på en psykiskt sjuk person. Ström tror att Odell genom att spela psykotisk, och att senare komma ut med att hon egentligen är konstnär, blev mer trodd när hon berättade om sina erfarenheter från psykiatriska akutmottagningen än en patient med en riktig psykos skulle ha blivit.

Ström tror att verket kan bli en del av en diskussion för vårdpersonal om hur och när tvångsåtgärder som bältesläggning bör förekomma. I Stockholm kom faktiskt verket att leda till ökad uppmärksamhet kring rutiner om bältesläggning. Hon tror även att konstverket kan bidra till att öka förståelsen för de svåra villkor som polis och vårdpersonal har att arbeta under.

Jag reagerade på liknande sätt som Eva Ström när jag först fick höra om Odells konstprojekt. Jag tyckte att det var ett omoraliskt sätt att skapa konst genom att spela psykotisk och ta upp en plats på en akutpsykiatrisk mottagning, när det finns så många som mår dåligt på riktigt.

När jag såg verket och fick reda på konstnärens tankar och syften bakom verket, tänkte jag om. Jag vet hur det är att vara en patient som inte tas på allvar och att få en diagnos stämplad i pannan. Att bli granskad och ifrågasatt, men själv inte ha så mycket att säga till om.

Andra tankar jag får av Odells verk är att patienter inom psykiatrin måste börja behandlas på ett bättre sätt. Vi måste få bli behandlade som individer, och inte endast som någon med en diagnos vars erfarenheter och åsikter inte är värda att respekteras eller lyssnas på!

Jag tycker att Anna Odells Okänd, kvinna 2009–349701 är ett intressant och viktigt konstprojekt som är lika aktuellt idag år 2016 som för sju år sedan då det gjordes. Psykiatrin har fortfarande stora problem och skulle behöva förändras på många sätt.

Källor föruom själva utställningen:

Boken Konstjuridik av Katarina Renman Claesson och Christina Wainikka

Boken Anna Odell av Elisabeth Åsbrink

Podcasten Genier av Moa Gammel med Anna Odell som gäst

Inspelning från Seminarium kring konstnärliga metoder - wallraffande och när konst, verklighet och media flätas ihop. Kulturhuset den 14/11 2015.