KONVERSATIONEN

Konversationen
som man aldrig lyckas
ta sig riktigt ur.
Det blir ju bara så fel
just vad än man säger.
(eller inte heller säger!)
Ändå försöker jag
och det blir bara värre
och än mer.

Rättar nått litet till.
Gör det igen.
Även detta
börjar genast massuppfittas
och bli till sin tragiska
obegripliga motsats.
Som att tala i en mardrömsspegel.
Av denna undergångsdagen.

Konversationen
börjar nu få snurr
även på sig själv.
Slår dubbelknut
och en fnurra på tråden.
Liksom allting
i våra burktelefoner
dessa mänskliga möten
och samtal.
Allt blir genast så skevt
undergångsdånande
ödesmättat
så snedställt och omsvängt
här ute på tråden
viske-leken
men bara med oss vuxna
dom (och vi!) som ofta
försöker så förfärlgit tragist hårt
att ens bara nästan bli
lite granna förstådd.
Men blir då genast massuppfittad
omkullkastad
till sin ickemänskliga motsats
hotbild och motbild

nu hela sju resor värre
(för oss alla!)
när det även finns
twitter och ansiktsböcker
kontaktnät och spinnande sinnen
på nätet
och så mycket obegripligt annat

som snabbt kan lägga på
ett extra extra tjockt
digitalande lager

dubbelmackor
med så många pålägg
och tillägg
helgarderingar
dubbelanmärkningar och insinuationer
antydda platser och personer
att knappt ens nån enda här
ens riktigt längre vet
just vad vi skriker och sväljer

precis vad det är för någon dynga
eller sjuttonrätters prålig festmåltid
som ju så många här runtomkring
nu verkar fyllefrossa
(spy och hinka) sig i
eller bara (häva sig) ur

~~Verner Forsman