din hand öppnar sig, blommar
vecklar ut sig stungen, savar
och som du sa:
järnet är vårt 

jag har sett hur lindarna värker
besjungna av vinden och förstår
att allt fullbordades
innan solnedgången 

på tillräckliga havsdjup, i fostervatten
suddas alla våra gränsdragningar bort
vi ska räkna stjärnor
talrikare än sanden 

men först nedläggas i fosterland
täckas, bäddas i det icke-sedda
en livmoder av sten
en sluten eldröd ros 

i väntan på en brinnande gryning
då födelsen bryter bojornas tvång
och vi alla kläds i kronblad
öppnar oss, blommar nytt