Jag lyfte på luren
men jag var inte där
hade hoppats på en pratstund om gamla tider.
ville dessutom bekänna.
Jag var inte mig själv den där dagen
ville än en gång be om ursäkt
i telefonen alltså.
Inga ögon där.
Annars ser jag dig litet varstans
litet som en skugga som kommer och går.
När vi var barn var du alltid den som bestämde
mamma och pappa informerade alltid dig
och du skulle säga det till mig.
Dom hade alltid så bråttom
och du var kvick och fattade snabbt.
Och där gick jag bakom dig
när du fått en ny tjej
när du tagit din examen
när du köpte huset.
Jag hyrde in mig hos dig
bodde i källaren ville inte synas.
Men så hände ju det där.
Jag slarvade med tändstickorna
och så blev det som det blev,
inget medvetet, tro mig,
men det underliga är att jag kände mig lättad
där jag stod bland de förkolnade resterna
medan du sprang omkring och letade.
Sen dess har vi bott åtskils
och nu ville jag bara prata med dig om gamla tider.
Ring gärna om du känner för det.