Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Litet poem om ensamhet, självförstörelse och havsmonsterspillning.


Små bläckfiskars skelett

Ingen kom och mötte mig vid vägkanten idag
Stod och väntade, ingen kom
Så jag gick

Mamma dricker vin
Njuter, stannar tiden
Ser in i sig själv

Jag gick till stranden
Letade fynd bland sten och tång och gammalt vrak
Rostiga spikar, små bläckfiskars skelett

Söker efter det Kraken lämnat efter sig

Ingen kom och mötte mig vid vägkanten

Mamma dricker vin igen
Alla skrattar men minns samtidigt
Vad guldfiskskålen faktiskt är fylld utav

Bärnsten ansågs också vackert en gång i tiden
(Jag vet; jag samlar på den)

Så alla fortsätter att dansa och vara normala
Förtränger tröstlöst
Att även avfall kan glimma som guld




Fri vers av Timmie Lost
Läst 294 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2017-01-08 20:37



Bookmark and Share


    ej medlem längre
Likt krakens slingrande fångstarmar var denna dikt svår att värja sig mot. Stark!
2017-01-08
  > Nästa text
< Föregående

Timmie Lost
Timmie Lost