Jag behövde de där tidiga mornarna, strax innan det runt om hunnit bli sett och hört. 
Då allt låg öppet och framme och det mesta var möjligt, visserligen dolt eller snarare skyddat av en slags höljande dimma men där kontakten med världen fortfarande var sann och djup.

Jag försökte alltid förlänga denna närvaro och existens så långt det gick innan jag till slut skulle bli bryskt utkommenderad.
Jag ville ju få en än större vy av det som skulle kunna vara.
Det som skulle kunna vara på riktigt.
Det ärliga.
Jag ville försöka få med mig något av detta, dolt undan från andras stirranden och förnekanden. Till senare, för tröst efter dagens tillknycklanden och sår.
Det gick sällan men ibland.

Jag började samla ihop dessa något djupt, djupt inne i skogen.
Det blev långsamt allt mer och mer.
Konturen av något, något annat började skönjas.

Jag behövde de där tidiga mornarna.