Plötsligt var jag helt själv, noterade jag.
Inget förföljde eller var mig i hasorna, till och med ingen.
Till och med ingen.
Det var som om jag befann mig på en helt annan plats, som om det inte fanns, det som alltid brukade vara.
Det var inte helt tomt som det var då jag bara hade lyckats slinka undan för en stund, lurat bort mina fantomer. Nej, inte så tomt eller kanske snarare öde.
Denna gång var jag visserligen helt själv men kände mig inte ensam.
Inte alls ensam.

Marken verkade ovanligt stabil, men jag hade svårt att hålla min balans.
De reflexmässiga pareringarna som kroppen tillägnat sig gjorde här ingen nytta och fann inget gehör.
De störde bara min gång.
Men jag fortsatte.
Terrängen var ömsom trädbeklätt eller öppen, platt eller backig. Stigen var också ibland väldigt smal eller tämligen bred som en väg och grenades här och var i alla riktningar.
Det verkade inte spela någon större roll vilken förgrening jag valde.
Jag skulle komma fram dit jag skulle.
Helt själv men inte ensam.