Skarpa hårda ord haglar runt mitt huvud, vet inte vad som är fel denna gång. Hjärtat klappar så hårt i mitt bröst att jag snart får en känsla att nu sprängs mitt bröst. Kallsvetten sipprar fram från pannan ner över nacken, ryser till. Vill att allt snart får ett slut, jag orkar inte mer.

Ja nu flög jag som en vante över axeln igen, bitmärken på armen och ett stort blåmärke växer fram på vaden. Den slog i trappkanten med okontrollerad styrka, tack och lov det va inte mitt huvud.

Åter igen har man gjort något fel, men vad? Barnen sover en på 7 månader och en på snart 7 år, jag har aldrig skrikit eller visat att något har gjort ont. Jag vet att det retar gallfeber men det skiter jag i. Barnen ska inte veta, detta var tredje gången gillt.

Men denna gång är något annorlunda, min hjärna säger något. Så också min schäferhund då bara 10 månader. Den onde sätter händerna runt min hals, väser grina du ingen tycker synd om dig. Sen böjer han sig fram för att slå igen, då kryper min fina vän fram. Lägger ner huvudet på mitt bröst, sen händer allt på en gång.

Då den onde höjer handen, attackerar min vän sin husse. Han vill hugga honom i ansiktet som var närmast, men jag parerar och husse lyckas slänga sig bakåt. Snopet sitter han på golvet. "Du har vänt hunden mot mig, till och med den har du fått på din sida" Jag vet inte vilka andra han menar, men där och då så kom styrkan.

Jag reser mig upp, tar tag i den onde och med hjälp av min vän, så hivar vi ut den ruttna delen i vår tidigare familj. Styrkan bara kom, mitt liv, min kropp, mina barns barndom ska kantas av kärlek och inte slag mot deras mamma.

Vi tre + hund blev "en för alla" "alla för en" som ensam mamma var det tufft, men med mycket kärlek så vi överlevde.



Lynx63 ©