Jag såg en violinist
spela
bland hundra dövstumma mänskor

dom kunde varken säga
eller höra
detta undret

världens vackraste musik
som någonsin har spelats
(livets egen symfoni)

inför öron
så omöjligt döva

som just bara dessa

dom bara tittade på
som vilsna yrvakna turister
från främmande land
(dom ickehörandes hemliga land)

några flämtade till
fastän dom själva
inte alls kunde höra
vad dom just hade gjort

applåderat...
eller givit en ton
åt världens symfoni

fast dom trodde
att det var synen
av något så obegripligt

...som ett hundra själar
som alla står inför undret
som samlas i massor
runtomkring
världens vackraste musik

fast än dom själva
inte en ton
på dessa stråkar
har kunnat känna

eller fångat in
i sin kupade hand...


några gav pengar i hatten
kastade ner alla breven
blomsterbuketter
lyckönskningskort
vigselringar
avskedshälsningar
livshemligheter

ja rätt ner
i famnen
av violinfodralet

för när det var saker
då blev det nästan verkligt

(ja kanske ännu mera)

fast dom inte kunde höra
en ton

kunde dom känna på lådan

och kanske ana
vad som var där

när ingen längre
såg på