Bleka drömmar.
Skymningsgråa tungor.
Vita lögner...
som eftermiddagssolens
våta nyupphängda lakan.
Papper som har tappat bort sin text.
En flagga, blank
som saknar eget namn
står utan land.
Bara svajar darrar
igenom i mötet
mellan två slags vindar:
kallt och hett.

Dom försöker båda
ständigt nu att famna.
(Dom vill nått mer.)
Den ena mycket
den andra något mindre.
Likt eld och frost.
En andedräkt i luften
har just sparkat in mot flaggan.
Snart är dom båda likadana.
Så uppenbara:
blanka matta.
Snart nog ändå,
dom är blekta.
Och försvunna.
Har aldrig funnits.
Fastän dom fanns.

När livets eget korsdrag
och alltings möte genom luften
i punkten där dom darrar
just har helt gjort dom
till precis detsamma.
Samma gamla.