ja gränsen är hårskön
mellan allt mindre och mer

då jag hör tempelklockorna
klinga igenom håret
när du ler,
när du rör på dig mer

när du står så helt stilla
Athenastaty
med Medusablick
kring din skakiga vidd

om du rör på dig mer

när du står stilla som blixten

mitt i mitt steg

i ditt steg

om du möter mig... mer
när du fröjdar mitt steg
med dig själv

när du inte ens rör...
på nånting alls

men nästan hela världen
håller dig samman
bara (bara) i dig själv

som en levande staty
utav allt det du är
du och hela världen
vända samman
likt två överfulla händer

till ett evigt (böne)möte

som just har gjort er båda
något litet större.
mycket mindre (av bara mer).
och åter precis...
så detsamma igen.

den stillsamma dansen
i att stå helt absolut fullständigt kvar
likt tegelstegen
det första och sista
av alla små steg
som man aldrig (och alltid) har tagit
i livet

liksom bjällror och åska i håret
när du går eller ler

just så hårskönt och hårskört
(hur det hänger) på tråden

som att göra ännu mindre (av allt)
till något lite mer.

(och kanske för fler)