Eftersom farfar var döv och blind och saknade både smak- och luktsinne så älskade han farmor obegränsat mycket. Synen hade han mist då han råkat se min mormor naken, och när hon fick syn på farfar gav hon till ett sånt tjut att hon spräckte hans bägge trumhinnor. Smak och lukt tyckte han sig inte ha råd med i ”en värld där allt mäts i kapital och kuklängd”, varför han frivilligt sade upp dessa sinnen. Ibland trodde farfar att han var en häst och kröp omkring på alla fyra och idisslade sly, men oftast satt han bara i gungstolen och knaprade på morsans bröstsocker och kluckade som en fisk.

Ni kanske undrar varför inte morfar bodde hos oss? På sätt och vis kan man säga att han gjorde det, eller i alla fall kvarlevorna av honom, askan, som låg i en burk som tidigare innehållit farinsocker. En dråplig sak inträffade när farfar, i jakt på det ljuvliga bröstsockret, famlade runt i köket och fick tag i burken med morfars aska: Eftersom hans smaksinne var obefintligt tyckte han inte att det smakade särskilt konstigt. Däremot gnällde han över konsistensen när morsan, efter det att han hunnit stoppa i sig ett par nävar morfarsaska, slutligen upptäckte honom.

Vi har inte berättat något för mormor, det känns dumt att strö salt, eller i det här fallet farinsocker, i ett sår som liksom själva livet aldrig vill läka ihop.

Nu vill ni förstås veta hur salig morfar dog? Jag var bara en liten snorig pilt när det hände, så allt baseras på hörsägen. Hur som haver hade morfar grävt och pysslat om sitt gryt i gödselstacken, något som var kutym för honom på söndagar, när han plötsligt fick den befängda idén att tillfredsställa sig med en lie. Ett rektoskopi medelst knappa metern korroderad och vass plåt var väl kanske inte det bästa infallet, men morfar levde - och dog följaktligen också - efter devisen att ”finns det stjärterum finns det plats för vad fan som helst”.

När de hittade honom låg han i missfosterställning med ett fånigt leende på läpparna, täckt av gödsel från hjässan till fotabjället. Han såg inte riktigt slug ut.