Jag samlar dina ord
i en bukett
blomblad
torkade i solens gyllendunkla
övervåningsfönster
rostade in
för flera år
med livets skrift
och dödens andedräkt
på denna sköra hinna

fladdrar till
redo att brisera

smög sig in
mellan tvåhjärtslag
virvlade runt
liksom halvtänka tankar
både högljutt och ohörbart
likt något som bankas
eller talas (så dovt)
igenom väggen

högljuddheten
gör det bara mera dövt
mot väggen
får det att eka
pressa sig samman
bli till än fler rum

men kan inte ens få plats
i detta rummet

det lilla skrymslet
där det bara kan viskas
för att kunna höras

av någon enda själ

...

Jag samlar dina ord
i en bukett
av evig skönhet
torkade blomblad
flerglasmålade vattenfärgstårar
regnig målning eldstänkt fönster
genomstrålat
av den dunkla skymningslågan
förädlade dagar i solens gyllenskuggors
hemliga takvåningsfönster
och minsta krypin

smög sig då in
mellan händer
mellan två sidor
i boken
som vi aldrig skrev

en hel bukett
av outhärdlig avsliten skönhet

likt en duett
med många fler än bara två
och ändå alltid färre än en enda
(fördelas och blir fler och fler ändå...)

just precis
någonstans där mittemellan

bara för mycket
och alltför lite (av nästan inget)

i vårat hemliga
takvåningstempel
gyllenmålat
med dunkla evighetsskuggor

och blomsterbuketter
på väggen

av tillbakadragna dagar

som andades ut
just idag

inför den heliga elden