i en säng på intensiven
stannar världen

det är du
du är vaken

och ändå
inte riktigt där

vågar knappt röra vid dig
du ser så ömtålig ut

likt en skadeskjuten fågelunge
intrasslad i
slangar
elektroder
displayer
kurvor
siffror
dränage
morfindimmor

ligger du

stark och beslutsam
älskade
kämpe
ödmjuk
tacksam

färgen har försvunnit
ditt ansikte

dina läppar
bleka fnasiga
kalla när jag kysser dem
genom syrgasmasken

dina pupiller små
söker skydd från ljuset

ögon tåras

att inte kunna kliva av
att åka hela resan
golvet gungar under mina fötter

som om ett tåg hade kört över dig
viskar du

försöker krypa in i dig
förgöra din smärta
fånga in den
trolla bort den

du kramar min hand

svagt
men du kramar

vilar i vissheten
om kärlekens helande kraft

om att vardagshjältarna
vakar
över dig

i overkligheten

vågar jag gå hem
och kanske också jag
sova en stund i natt

hjärtat slår

© Maria Marängsviss, 26 januari 2017