Året var 2013. Det var, likt många andra gånger, fest hos Fredrik. Vi hade supit på friskt hela kvällen och natten. Klockan börjar närma sig halv två och jag börjar känna mig jävligt trött. Tänker att jag ska ta en buss hem. Jag kollade busstiderna på min mobil och såg att det skulle gå en buss 01:26, om mitt minne inte sviker mig. Buss nummer 2, från Petersberg till Anna Trolles väg. Det visade sig att det också var andra som skulle ta bussen från Fredrik. Lite oklart exakt vilka det var och vart de skulle men en av de, vet jag, var Emma. Har hört med henne om hon minns vart de var på väg men inte heller hon minns. “Kanske krogen”, säger hon men då datumet är svårt att fastslå vet vi inte heller om hon hade hunnit fylla 18. Dessutom var det massa annat folk runt vårt åldersspann som varit på festen som eventuellt inte heller hade fyllt 18. Troligen var iallafall hon på väg hem, menar hon. Jag ser hur klockan tickar på och märker att minuterna till bussens avgång är knappa. Jag bestämmer mig för att gå i förväg och nämner detta för de som tänker hänga med. Jag rusar ner för trapporna på tredje våningen, ut ur huset och upp mot hållplatsen.

Här är det lite diffust vad som egentligen hände. Hållplatsen Petersberg är den närmaste till Fredriks hus. Hållplatsen efter det, Bokelundsvägen, ligger vid Netto. Av någon anledning rusar jag förbi Petersberg och vidare bort till Bokelundsvägen. Varför har jag ingen aning om. Jag ställer mig iallafall vid hållplatsen och väntar på bussen. Efter en kort stund ser jag en buss som kör förbi mig. Självklart blir man besviken. Jag bestämmer mig för att helt enkelt fortsätta hemåt till fots. Jag genar lite genom några hus och blir lite osäker på vart jag är.

Efter ett tag känner jag igen mig igen. Jag kommer ut vid Dalbovägen ungefär vid Linneas hus, vilket är rätt riktning för mig. När jag kommer närmare huset så stöter jag på Linnea och hennes dåvarande pojkvän Filip, vilka båda hade varit på festen. Det kan ha varit så att de var några av dem som tänkte hänga med bussen. Huruvida jag frågade det eller ej minns jag inte. Däremot hade jag väl inte de bästa skorna på mig med tanke på vädret, iallafall tyckte inte Johan det. Om jag minns rätt var det ett par vinröda Vans av modellen Authentic. Han tyckte synd om mig ville låna ut ett par av sina som han hade hos Linnea. “Ta de här, fan, mannen. De är asvarma och goa. Men lämna tillbaka dem imorgon.” Det var ett par halvhöga, fodrade, bruna snörskor av läder. Även snörena var av läder.
Jag tog emot erbjudandet och lämnade mina egna skor hos Linnea över natten. Jag tackade adjö och fortsatte min vandring.

Jag tror att jag tog sikte mot vattentornet och gick upp till Kungsgatan. Jag tänker att jag vill ta mig hem så snabbt som möjligt så jag genar in mellan några villor, snabbt över en trädgård och nedför en backe. Plötsligt hamnar jag någonstans jag är lite osäker på. Men jag tror mig ändå ha koll på den stad jag spenderat mina hela 17 år i. Jag känner att jag har en inre kompass som navigerar mig i rätt riktning. Jag går en lång raksträcka längs en 30-väg i ett villaområde. Jag följer min intuition om att denna väg leder mig hem. Sedan har jag ett minne av att jag är vid lägenhetsområdet vid Pilbäckskolan och ränner. Jag kände hur färden blev allt mer ansträngande i takt med att alkoholen gick ur mig. Vid en lite uppåtlutande bilinfart in bland lägenheterna, en sådan med bommar, ser jag något. Här är ytterligare ett parti där detaljminnet sviker mig lite. Men så här lär det ha varit: På den lilla asfalterade stumpen till ut- och infart som sammanlänkade lägenhetsområdets innergård med bilvägen utanför stod en brun kartonglåda. När jag gick fram för att titta i den låg där till min förvåning alkoholhaltiga drycker. Det var en halvfull 1-litersflaska av någon tysk eller belgisk likör på runt 18 %, gjord på körsbär eller dylikt. Jag svepte flaskans innehåll och gick vidare. Nästa minnesbild jag har är att jag återigen hamnat i ett villaområde.

Klockan börjar dra sig mot morgon och jag börjar tvivla på att jag någonsin kommer komma hem i natt. Jag vill hitta någon att fråga om vägen, men gatorna ligger tomma och snöbelagda, och inte en levande själ syns till. Av någon anledning så går jag in i en trädgård till ett slumpmässigt hus med några enbuskar som växte intill husväggen. Jag liksom sätter mig bland buskarna och tar mig en tupplur. Om jag somnade eller inte är osäkert men jag reser mig upp efter en kvart, 10 minuter, och går därifrån. Nu är klockan runt 5 på morgonen. Efter det är det en liten lucka i minnet.

På något sätt lyckas jag faktiskt ta mig till stadsdelen Hov, och återigen är jag på Kungsvägen med riktning mot vattentornet. Vid en infart på höger sida av vägen till en parkeringsplats sitter en man i en mindre bil av äldre modell med motorn igång och rutan nervevad. I mina ögon såg detta ut som en typisk svarttaxi. Jag går fram till bilen och frågar genom rutan om han kan tänka sig att skjutsa hem mig för en slant. Det blir inte så. Det jag inte minns är om det berodde på att jag erbjöd en 50-lapp och han ville ha en hundring för körningen, eller om han helt enkelt av annan anledning inte ville.

Jag går vidare och lite längre fram på vägen, vid busshållplatsen Hovslund, blir jag stannad av en bil som svänger in vid trottoaren där jag vandrar full och utslagen. Det är polisen. De kör den klassiska “Hur var det här då?”, och berättar något i stil med att de fått ett tips om att det vandrar en till synes kraftigt berusad man i min riktning. Det var så klart jag. De föreslår att de kör mig, och jag tackar inte nej. Jag hoppar in i bilen och tar plats i höger baksäte. De frågar vad jag gjort ikväll etc. Polisen i passagerarsätet framför mig frågar mig om legitimation. Det var lite krångligt att ge honom det då det sitter ett nät uppspänd likt ett galler mellan bak- och framsätena. Men jag fick kila igenom det i en springa. Jag får tillbaka legget och allt verkar vara lugnt. När vi kommit fram till min port tackar jag för skjutsen och går in. Det första jag gör är att steka mig två ägg. Efter det somnar jag ganska gott.

Dagen efter vaknar jag, lagom bakfull. Stiger upp. Ska plocka fram min datorn och köra min gamla vanliga “Facebook och Spotify”-rutin till frukosten. Men när jag kikar i min väska ligger inte min dator där. Helvete också. Tankarna börjar rulla. Säger så klart inget till mamma. Brygger kaffe och gör två mackor och sätter mig vid min keyboard i mitt rum, vilken jag vid denna tid använde som skrivbord då jag ansåg att jag spenderade mer tid klinkandes på tangenter än vid en spånskiva med ben från Ikea. Jag blir tvungen att kolla Facebook och lyssna på musik via mobilen. När jag kollar mina meddelanden ser att jag fått ett från någon jag inte känner igen. En främmande kvinna hade skrivit något i stil med “Hej Hannes! Jag har din dator :) Ring mig på numret **********”. En tung elefant lyfte från mitt bröst. Vilken jävla lättnad. Jag ringer upp “tanten”. Nervöst som fan. Jag planerar innan hur jag ska säga och förklara allting. När hon svarar är det en kvinna med tydlig gotländsk dialekt. Jag är snabb med att förklara hur jag tidigare igår kväll skulle cykla hem från en kompis och då hade min väska med skoldatorn i på pakethållaren, och att den måste ha trillat av någonstans på vägen.
Nu är det hennes tur att berätta sin upplevelse av det hela. “Jag var på väg till jobbet i morse, runt 5-tiden. Och precis när jag ska cykla iväg ser jag någon som står i min grannes trädgård på andra sidan gatan. Personen uppträdde väldigt konstigt. Han bara stod där. Det var inget normalt beteende.” Den sista meningen är något jag aldrig kommer glömma. Att höra någon säga de orden med den där härliga gotländskan. Det var inge’ normalt beteende. Oslagbart alltså. Hon berättar vidare om hur personen sedan bara gick därifrån och lämnade ett föremål efter sig. Hon gick fram för att se vad det var, och vi kan nog alla räkna ut vad hon hittade. Den mystiska karaktären i hennes grannes trädgård var så klart inte jag. Min cykeltur skedde ju långt tidigare på kvällen, förklarar jag. Huruvida hon trodde på mig eller ej vet jag inte,
men allt verkar vara lugnt och hon uppger sin adress och säger att jag är välkommen att hämta min väska. Jag vet inte om det var så att hon undrade över den eller om det var av egen vilja men jag berättade iallafall om datorn och hela situationen för mamma. Reaktionen blir ju så klart som väntad, men hon erbjuder sig ändå att köra mig dit. Innan vi åker rotar jag igenom garderoben och byter om till kläder jag inte använt på fem år. Jag kan inte riskera att hon känner igen mig.

Mamma tycker att vi ska köpa något till henne som tack för att hon tog hand om datorn. Vi stannar till vid Coop. En chokladask, ett paket kaffe, en bukett blommor och ett vykort med den slappa texten “Ha en bra dag” blir en lämplig ersättning, tycker hon. Hon betalar allt; tackar, tackar, sedan kör vi vidare. När vi kommer fram parkerar vi en bit från huset. Jag går fram till huset och ringer på medan mamma sitter kvar i bilen och väntar. Jag ser mig om och försöker föreställa mig att det var här jag vandrade kvällen innan. Det går knappt. Känner inte igen mig ett dugg. När dörren öppnas är det kvinnan jag tidigare pratat med på telefon. Jag känner igen hennes dialekt på långa vägar. Hon ger mig ett oerhört trevligt bemötande. Ärligt talat, kan man tycka att en gotlänning låter annat än trevlig? Hon böjer sig ner och plockar upp min väska som står lutad mot en vägg i hallen, och ger mig den. Jag berättar att jag köpt lite saker som tack för att hon tog hand om min väska, och plockar upp gåvorna, vilka jag har för mig att jag bar i en kasse från affären. Hon hinner avbryta mig och säga något i stil med “Nej men äsch, det är inte nödvändigt!”. Jag tänker att hela den här idén om någon form av belöning kanske var lite överdriven, iallafall att komma med fyra saker. Samtidigt känner jag att jag inte kan göra annat just nu än att insistera på att det är rimligt. Jag ger henne kortet, kaffet och blommorna. Chokladen låter jag ligga kvar i påsen utan att nämna något om den. Det hade blivit för mycket. Hon tackar så mycket och jag gör detsamma.

På hemvägen säger mamma “Du får inte vara ute och dricka så mycket att du inte hittar hem, Hannes”.