Emmabodafestivalen 2015. Efter ecstasyn hade börjat kicka av och jag antagligen hade fått i mig några fler öl fick jag den lysande idén att försöka smyga in backstage bakom scenen på ängen.

Jag smög runt och kollade av lite hur man kunde gå till väga, och hittade en glipa i det höga metallstaketet som sträcker från scenens båda sidor och inhägnar ett område bakom scenen, och där arbetare gick in och ut genom. Där såg jag min chans. Jag gick fram och såg då andra besökare som verkade vara sugna på samma sak som jag. Jag drog på luvan av min pizzaslicehoodie, tog på mig mina vita solglasögon med ananaser på från Softa vilka jag köpt från deras stånd på festivalen tidigare i veckan, och tog initiativet och gick in. Efter mig följde två andra naiva individer. Några meter in i området möttes vi av en vakt som ville se våra band. Artister och arbetare och dylika hade andra band än besökare. De två medföljarna erkände direkt att de inte hade några men jag gav inte upp så lätt. Jag tänkte att bara man har självförtroendet i så löser det sig. Jag spelade cool och sa “Ja”, och skulle precis dra upp ärmen på hoodie då vakten sa nåt i stil med “Ah, det är lugnt. Jag tror dig”, och släppte förbi mig.

Jag såg ett stort öltält med några bänkar med bord utanför. Jag slog mig ner på en av bänkarna där det satt två tjommar och började föra en konversation. Jag tror dessa två tillhörde Pizzaslicecrewet. De frågade mig något i stil med “Är du också med Pizzaslicecrewet, eller?” Jag sa “Ja”, men sen ändrade jag mig till ett “Nä, vad får dig att tro det” med en ironisk ton i rösten för att öka min trovärdighet. De skrattade till och gick på det. Strax därefter gick jag vidare in i “öltältet” där en mindre bar uppenbarar sig framför mig. I baren står Frej Larsson och Joy M’Batha. Frej säger “En flaska bubbelvin, tack”. De tar med sig beställningen och sätter sig längst bak i bartältet i något som jag minns som en soffa med röda sidendynor och guldkanter. Jag blir sugen på att beställa något men blir osäker på om man behöver betala något eller inte. Om jag tar upp plånboken och baren är gratis gör jag ju bort mig totalt. Men jag går fram och beställer en Corona, vilket var det enda ölet de hade. Jag är hela tiden beredd med handen på plånboken i fickan, men bartendern tar ut ölen från kylskåpet, öppnar den och ställer fram flaskan på disken och ger mig ett leende. Jag läser ur situationen att hon inte vill ha några pengar av mig. Och så rätt jag hade. Jag går och sätter mig på en av bänkarna med bord i tältet. Iklädd en pizzaslicehoodie med dragkedjan helt uppdragen, med luvan över huvudet och ett par ananasglajjer med mörkbrunt glas försöker jag se så känd och dryg ut som möjligt, smuttandes på min Coronaöl. Någon frågar mig om tändare, vilket jag inte hade. Jag ser att Frej nu står och minglar med några andra mitt i tältet och ropar “Frej! Har du en tändare till den här killen?” Frej vänder sig om, även han iklädd pizzaslicehoodie och mörka solglas, och tittar på mig med ett oberört ansiktsuttryck utan att säga någonting. Sen vänder han sig om och fortsätter sin konversation.

Plötsligt ser jag en bekant till mig i tältet, Pontus Anderssen. Pontus är medlem i Pizzaslicecrewet och rappar även i duon Coola kids, vars musik i princip är identisk med Far&Sons, ihop med en till tjomme. Vi känner igen varandra och hälsar; slår oss ned i en soffa med några andra för mig okända människor, dricker öl och snackar skit. Tankarna går ju ständigt kring om han ska ifrågasätta min närvaro i tältet och avslöja mig men det gör han inte. Jag vill minnas att jag en stund senare ber om en öl till i baren men får svaret “Ölen är tyvärr slut”. Det kunde man ju ge sig fan på. Fler och fler människor lämnar den lilla efterfesten och tältet blir tommare och tommare. Runt 03-tiden säger bartendern till oss att hon tänker stänga för kvällen. Vi blir tvungna att ge oss av. Vandrar ut ur tältet, förbi vakten och ut ur glipan i stängslet som skiljer besökarnas verklighet av Emmabodafestivalen från en annan värld vilken enbart är tänkt att få upplevas av en bråkdel av människorna på festivalen. Nu var jag en av dem. Väl vi står på ängen utanför området tackar vi adjö av varandra och Pontus gäng går mot kojs.

Nu var jag återigen bara en vanlig besökare. Tillbaka där man började, tillbaka på ruta ett.