Denna berättelse utspelar sig år 2014 på Säljerydfestivalen, en liten hippiefestival på en anrik bondgård i hjärtat av södra Småland.

Jag bor i ett kamp ihop med mina vänner Emma och Saga-Li, vilket vi så skämtsamt valt att kalla Das Campital. Vi har spänt upp en presenning mellan våra tält för att få en yta skyddad från sol och regn. Dock var väl maxhöjden från mark till presenning ca. 1 meter.
En solig, varm morgon när jag vaknar, bakfull som alla andra dagar, så ligger vår presenning nedriven på marken. Klart man blir besviken. Det var en hel del krångel med att få upp skiten. Men så ser jag att mitt på presenningen ligger en bag in box. Det är ett vitt chilenskt äppelvin på 13%. Den är helt oöppnad. Jag tänker lite skämtsamt för mig själv att “Det är nog någon som lämnat den där som kompensation för presenningen, hehe”, och bestämmer mig för att lägga beslag på den. Jag lägger den i mitt tält och går och letar upp Emma och Saga-Li för att berätta nyheten. Glad i hågen visar jag upp vinboxen för mina vänner men poängterar dock att jag inte ska dricka den dagen, då jag “inte vill förstöra min lever”.

Hur som helst så blev det väl så att man framåt kvällen satt vid eldstaden och förde abstrakta konversationer med småberusade festivaldeltagare. När det sitter tjugofem hippies på stockar i en ring runt en flammande eldstad, den ena ölen knäpps efter den andra, den täta brandröksluften från elden blandas med en söt, syrlig doft som sprider sig från alla fyra väderstreck och toner av psykedelisk jammusik lägger sig som ett svallande hav över hela gården är det svårt att inte vilja smälta in i atmosfären. Jag bestämmer mig för att ta ett glas vin ändå. Jag minns hur jag sitter och häller upp det vita vinet i ett glas tillhörande gården och socialiserar mig med mina lika. Ett glas vin blir snart till två, och tre och så vidare. Någon frågar om jag vill bjuda på lite vin, och för all del, man har ju en hel box. Det sista minnet jag har av kvällen utspelar sig antagligen väldigt sent då elden blivit till och glöd, i vilken jag gör framåtfall. Framåtfall används bland annat inom kampsport och fungerar ungefär som en kullerbytta där man antingen faller eller kastar sig fram och rullar med hjälp av en axel på marken för att sedan resa sig upp igen. Emma, som också är där när detta händer, skriker på mig att jag borde sluta med vad jag håller på med. Efter detta är det svart.

Morgonen därpå vaknar jag i mitt tält. Ganska pigg. Jag drar ner dragkedjan till tältöppningen och sträcker ut huvudet för att få lite frisk luft. Utanför ser jag Emma och en annan besökare av festivalen vid namn Alex krypandes ut ur Emmas tält som är placerat med öppningen mitt emot min. Antagligen hade de idkat samlag under natten och sedan delat sovplats. Alex öppnar munnen och säger med sin drygaste röst “Du var så här nära på att dö igår. Det hade gjort situationen mycket roligare om du hade gjort det.” Jag fattade ingenting av vad han snackade om. Jag kravlade ut ur mitt tält och vandrade runt, lite smått förvirrad. Jag insåg att jag fortfarande var full. Det sitter några människor vid eldstaden som vi varit vid natten innan. Jag går fram och sätter mig på en av stockarna och säger frasen “Tjena, alla monsterdiggare”. I samma sekund vänder de sig mot mig och säger med en skrattande ton “Fan, lever du?”. Jag hänger inte alls med på vad folk snackar om.

Under dagen får jag höra diverse berättelser om vad jag gjorde kvällen innan från olika människor, likt små fragment vilka jag får pussla ihop i mitt huvud till en fullständig historia. Jag skulle ha varit försvunnen i ca. 2-3 timmar för att sedan komma tillbaka och vara kraftigt berusad, med en tom bag in box. En stund senare däckade jag i en svart läderfåtölj vid eldstaden med ett ben i marken och det andra i knät.
Folk började stapla saker på mig och band fast mig med ett skärp runt stolsryggen. En tegelsten, kaffekoppar, ölburkar, ett paraply, en stol och under min fot nere på marken placerades en leksaksbil. Sedan skulle de ha lyft upp den avdäckade, utsmyckade Hannes, burit mig mot vägen och sjungit “Det är vi som jobbar på kung Hannes pyramid.”, som en referens till Hoola Bandoola Bands låt “Keops pyramid”. Vid vägkanten satte de ner mig. Där vaknade jag tydligen till liv, slängde av mig allt skräp och reste mig upp. Jag tog tag i fåtöljen och började svinga den runt mig för att sedan kasta den rätt ut i vägen. Inte många sekunder efter stolen flyger även jag ut i vägen för att hämta tillbaka den. I samma sekund kommer en lastbil på vägen rakt mot mig utan några planer på att stanna. Jag hinner precis dra bort stolen och flytta mig från vägen innan lastbilen drar förbi i full fart.

Efter detta ska jag tydligen ha blivit sur och lyft upp fåtöljen över huvudet och gått med den till festivalens andra eldstad som ligger åt campingen till. Där slår jag mig ner och däckar i samma position som förra gången. Några timmar senare vaknar jag i mitt tält. Hur jag kom dit har jag inget minne av.

Slutligen vill jag bara ge ett gott råd till er som blir erbjudna alkoholhaltig kompensation för förstörd egendom: Ta inte emot erbjudandet.