Det enda jag inte vill avsäga mig
är mina skor
de första försilvrade,
askfat för cigaretter.
Sen lågskor, kängor, pjäxor
som skydd mot
steniga dagar.
Tofflor förstås att smyga med inomhus
för att lyssna på de vuxnas
konspirationer.
Då gällde det att snöra på sig något
och fly tills man fångades upp och sattes i skola.
”Titta såna skor! Så urmodiga!”
fick fötterna att skämmas
önskade sig vara en enda känga som
klampade omkring och mosade allt.
Lackskorna till bröllopet
de handsydda efter lotterivinsten
och nu de första skorna till mitt barnbarn
medan jag iklädd stövlar
murar en grund för hennes framtid.