Precis som du sa
har jag vandrat i en skog.
Tät gammal granskog
där inte ljuset når in.
Vandringen blev lång
några månader nu.
Kroppen har värkt
efter vila.
Ibland har jag ropat ut
min förtvivlan efter dig!
Ibland har jag tyckt mig
förnimma dig.
Nästa stund har jag sett tecken
små hälsningar från dig.
I min vandring-i mitt mörker
har tårar stundtals skymt min väg.
Sen har jag hört toner-spröda kärlekstoner
när vinden virvlat och smekt min kind.
Nu närmar jag mig äntligen en glänta
där ljuset silar mellan trädtopparna.
Jag får syn på lite himmel
jag får snart andas liv igen.
Men under min vandring har jag varje dag
sjungit lovsång för din kärlek.
Trots allt mörker -trots all sorg
lever jag stolt -för att jag varit älskad av dig!