Du är i säkerhet nu:

Hemmets trygga, lugna vrål.

Fritt fram utan skyddsnät,

jag är smutsig, men frisk.

Jag ser Din gåsfjäder av stål vippa;

Du vill doppa den i mitt bläck ,

och Du gör det

- vräker in den -

mellan mina torra paragrafer,

och fyller min värdehandling,

[som bara är Din],

till dess sista kolumn.

Vänder Du blad nu?

Ja, jag ligger på rygg

och Ditt skrivdon rör sig frenetiskt

över mina – förlåt; Dina! – spalter,

Du klottrar i marginalen:

Allt måste fyllas i...

fyllas, uppfyllas, rotfyllas,

med ditt monstrum till avdrag.

Bara baksidan kvar:

Du gör mig till Din paragrafryttare,

tvingar mig att mjölka dig på siffror

i rutor som är för små

[det går ändå, Du hittar kryphålet]

och återvänder motvilligt till framsidan.

Några sista korrigeringar,

och så signeringen förstås,

här tillåts inga plumpar i protokollet.

Så postar Du Din fräsande deklaration,

i min brevlådas genljudande tomrum:

med vetskapen pulserande i Din kärlek

att om nio månader kommer återbäringen

som förintar Min framtid.


* * *