Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Maran

Jag springer. Blodsmak i munnen. Jag andas snabbt, med öppen mun. Det värker i min bröstkorg, benen känns stumma. Det är ett under att jag inte faller. Jag springer över rinnande vatten, djupa berg och höga dalar. Jag springer snabbt genom trånga fält och öppna sprickor i ljusa grottor. Snabbare, jag måste springa snabbare. Jag hör henne, hon är snabbare än mig. Jag ger efter för impulsen att vända mig om och får syn på henne. Hon har blont hår, röda ögon och vassa tänder. Hon flinar, verkar inte ens andfådd eller trött utan ser stark ut. Jag vänder framåt igen, den halva sekunden när jag vände mig om straffar mig omedelbart, jag faller. Det blir svart.

Jag vaknar att någon tar i mig, hårt om mina axlar och vänder mig om. Jag ligger nu på rygg på den steniga, ojämna marken som är het som lava. Jag har inte bara blodsmak i munnen nu utan blod. Jag hostar och sväljer, svårt att få luft ned i lungorna eftersom blodet täpper till. Jag öppnar ögonen. Hon sitter över mig, hennes knän pressar ned mina armar, hennes vikt trycker på min bröstkorg. Jag ser rätt in i hennes röda ögon. Hon ser nöjd ut. Det låter konstigt från min strupe när jag andas, jag har svårt att få ned luften i mina lungor. Jag är inte rädd. Jag tror hon ser det i mina ögon, hennes flin blir bredare och jag känner hur hennes händer fattar tar om min hals och börjar klämma åt. Långsamt ökar trycket och jag har inte längre bara problem att få ned luft i mina lungor för nu är luftröret stängt av hennes händer. Det pulserar i mina ögon, det susar i mina öron. Ett ljust skimmer, som silver börjar framträda i kanterna av mitt synfält. Detaljer flyter ihop och de ser ut som de simmar. Jag känner hur kroppen domnar av och min kropp börjar få panik när syret börjar ta slut på riktigt i kroppen. Jag öppnar munnen, försöker få luft men det går inte. Kroppens förtvivlan av syrebristen resulterar i ett försök att ta sig ur greppet men det slutar bara med att jag sträcker på halsen vilket ger henne ett stadigare grepp. Jag kan bara se hennes röda ögon nu, omgivet av silver och svart mörker. Nu börjar hennes röda ögon suddas ut, färgen skiftar från rött till rosa för att fortsätta till silver och mörker.




Prosa av Lilith84
Läst 231 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2017-02-10 11:46



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Lilith84
Lilith84